ARTIKLAR.

Här har jag samlat en del av mina artiklar i olika ämnen..... segling, båtbygge, kultur.
Jag arbetar med egna bilder, illustrerar och fotograferar.
Alltid med tanken att informera och underhålla vetgiriga läsare.
För bättre läsbarhet, klicka på pdf.en som öppnas i nytt förnster.





En artikel i tidningen Kryss om vikingabåten "Vidfamne" i Göteborg.
Informativ artikel om hur vikingabåtar byggdes och seglades.


1962 seglade Bertil Enboms över Atlantsegling på en ensamkappsegling med sin Havsfidra



Min blåsiga vintersegling 2015 från Kalmar till Göteborg, en vecka före julen.



Bygget av min dodger ombord Nanuk. En byggbeskrivning och tipsartikel.



En av mina favoritbåtar som man kan bli kär i!
En klassisk Jaktkanot!
Artikeln skrevs under en resa på Öland.



Väderösegling en sen höst med min Minitransa"Unna". Utgiven i tidningen "Kryss"




En sommar som hamnkapten på Gullholmen blev en artikel i "Praktiskt Båtägande".
Pdf.filen somm ligger här är en skiss från tidningen, men detsamma som blev i tidningen.




Hur man kan flytta roder på en båt! "Praktiskt Båtägande"




Artikel om en seglande legend: Goodwind som deltog i samma Atlantsegling som Bertil Enboms 1962.






Fria artiklar om ämnen på resor och upplevelser i allmämhet.

Bierbausch? Statusmagen!
Waldenburg 2004-01-05.

Det är här han härskar! Den äppelkindade mannen med ölmagen. Jag möter honom i dörren till restaurangen, på parkeringen på väg ut ur sin bil, i kön till biljettluckan på perrongen i Erfurt. Denna gemytlige man som bär upp en självklar och tillika ståtlig mage. Jag har igen fått höra att jag behöver gå upp i vikt, bygga min manlighet runt midjan. Och det är oftast runt magen kvinnorna tittar. Inte med en oblyg blick på något som skulle uppfattas som skamligt utan med en undran. Jag är över de fyrtio och har ännu inte ställt mig i ledet av fryntliga vuxna män och deras magar.
De äldre tyska kvinnorna, som är de som härskar i köksregionerna, oroas lätt av min lilla mage och den smala kroppen. De ser det som ett tecken på dålig aptit eller ännu värre på någon sjukdom, orsakad av någon mystisk mask eller bacill. Dom lever i en värld av korvar och knödeln och feta tyska bakverk. Det kan vara väldigt gott men också plågsamt tungt. Till en början är alla anrättningar goda och ger en känsla av ursprunglighet. Mat från den bördiga tyska myllan, de feta välmående djuren, det kraftiga ölet fylld av malt och kryddor. Avsaknaden av grönsaker kan jag ha överseende med den första veckan. De stör mer än tillför. Annat än som en färgklick i allt det bruna. Fibrer är långt borta och skulle bara förstöra känslan av synd och vällust i allt det feta och smaskiga.
Så kommer jag till en punkt, en återvändgränd. Allt det stora, kraftiga och bastanta på tallriken orkar inte locka min lust. De runda Knödlarna med sitt förföriska innehåll, köttet som flyter i sitt eget välkryddade fett, rödkålen som andas tradition och generationer av kokkonst förmår inte locka min nyfikenhet. Salladen som serveras till maten ligger i en sås som består av vinäger. Den har blivit förrådd och avrättad av köksmästaren. Doften och smaken av grönsaker som vuxit ovan jord och vuxit upp med solen, vinden och regnet har försvunnit och ersatts av majonnäs och saltsöta såser. De har tappat sin spänst och fräschör.
Sammantaget kan jag konstatera att även jag som halvtysk kan revoltera efter en vecka i det tyska köket. Och mot utvecklandet av den nationella manlighetssymbolen "Bierbauch". Jag blir en förrädare då jag avböjer påfyllning på min tallrik och väljer Apfelsaft istället för öl.
På affischer från 70-talets Bader-terrorister var alla samhällsomstörtare smala, ja närmast sjukligt spensliga. Dom utgjorde på den tiden ett hot mot det bestående systemet. Tio år senare kom Kebabben och Pizzan gjorde sitt intåg i de tyska hemmen. Vallen var bruten, muren föll. Indiskt, grekiskt, marrokanskt och annan underlig mat svämmade in på nyöppnade restauranger med underlig mystiska och ovanliga vanor.
I allt detta kämpar nu de tyska korvarna, de feta biffarna och de simmiga salladerna för sin överlevnad. Tecknet på deras kamp och stridsvilja finns överallt. Urköket som fostrat generationer av stora magar och feta kinder lever och frodas på landet. Deras domäner är byarna på slätten, långt från storstadens hippa gator och turistiga gränder. Hit söker sig människor tillbaka till det ursprungliga, till det traditionella, det äkta, till korvarna och Bratwursten. Alla män med de stora och omfångsrika magarna kan vittna om kökets överlevnad. Och dom gör det ljudligt, med ölskum i mustascherna och flottfläckar på sina Lederhosen.



En resa i södra Indien, vintern 2001- 2002.
En kvart av verkligheten

.

Med ett litet teckningsblock och blyertspennor i ryggsäcken, på jakt efter motiv, blev jag ett lättfångat byte för tiggare och försäljare då jag stannade för länge med mitt motiv. Och uppvaktad av barn och förbipasserande vuxna som nyfiket frågar varifrån jag kom, vart jag var på väg, vad jag arbetade med. Då jag berättade att jag lever som tecknare och målare i Sverige såg dom alltid så bekymmrade ut. Det var efter flera veckors rundresa i södra Indien som jag förstod att en tecknare i Indien inte är ett statusjobb. Killarna som målar de stora vackra bioaffischerna utefter vägarna , och som jag fascinerats av, lever i samhällets bottenskickat och har usel lön. Eftersom jag har en del kurser utöver mitt eget skapande valde jag att svara "Teatcher". De ledsna ansiktena förbyttes då mot ljusare leenden och uppskattade miner.
Att teckna ståendes på en gata eller sitta på stranden mellan uppdragna fiskebåtar är en sensation i Indien. Men också ett utmärkt sätta att fånga ett land på. En ingång i människors liv och levnadsvillkor, en dörröppnare till kontakt. Barnen springer fram och frågar efter pennor, äldre herrar strosar nyfiket förbi i sina tofflor med händerna på ryggen, yngre män sätter sig bredvid för att sälja sina produkter och alla har dom en anledning för att störa mig, fråga och prata. Att teckna i Indien är en upplevelse; hudnära, färgstarkt, varmt och fyllt av dofter. En multiupplevelse utöver det man upplever i Sverige. Man kan inte gömma sig, inte komma undan, inte fly in i det privata skapandet. I Indien skärskådas ens bilder, ifrågasätts och ger reaktioner omedelbart. Teckningen som förmedlare av kontakt, öppnare av broar och avväpnande samtal om livet.

Lördagen den 5 januari 2002 ,Maduraj. Förmiddag.



Promenad till templet med de 50 meter höga utsmycka de tornen.

Gatorna är ett myller av folk, bilar, cyklar, kor, hundar, och utefter det som ser ut som trottoarer, samsas risiga vagnar och stånd som säljer mat, frukt, leksaker, ja allt man behöver och lite till. Där arbetar skomakare, svetsare, cykelreparatörer och där sitter indier som äter och sover mitt i högljut larm och oväsen. Mängder av affärer och försäljare som säljer allt och tjatar om att just vi måste besöka just deras affär. Taxichaufförer som stannar och frågar om man vill bli körd någonstans. Jag tittar inte åt deras håll då dom annars stannar och orsakar mer kaos i den redan täta trafiken.
När jag inte hittar min bankomat eller bank passar jag på att fråga en polis som hänvisar oss till en kille i vit skjorta som i sin tur hänvisar oss till en kvinna som tar med oss åt fel håll till fel gata. Alla man frågar vill tjäna pengar på besökare och jag har svårt att smälta in gatubilden, vit som jag är. Utanför gatorna med alla hundratals pilgrimer och försäljare som trängs vid templet stannar allt av. Jag vandrar genom lugnare gränder och gator som luktar, doftar och stinker. Intrycken av alla färger och den förtätade miljön är starka, även efter flera veckors vistelse i landet.
Jag styr mina steg mellan de heta gränderna mot järnvägsstationen och Bank of India´s airconditionkyliga lokaler. Svart marmorgolv, vakter som öppnar dörrar och där, bankomaten, livlinan till Sverige! Jag får ut det jag vill ha utan problem, letar upp en vegetarisk restaurang och beställer in mat yoghurt och nan. Kaffet efteråt får mig att vakna till. Indien är som en espresso, det smakar starkt och illa men jag kan inte låta bli. Jag måste ha en till. Jag måste ut på gatan igen, ut bland människorna, ut i Maduraj.. Inte hem till det svanska vakummet, och städerna utan lukt och värme. Jag vill stanna tiden och bli kvar.

Jürgen Asp