Lördagen den 18 juli, 01.00
Cykeln packad och bara lite kvar att kolla. Karta, tandborste, T-spriten, verktygen… Jag kommer nog iväg imorgon klockan tio. Väderlekstjänsten har utlovat regn och sydvästlig kuling! Jag får ta det som det blir. Regnstället nerpackat. Den här sommaren går väl som den blötaste på mannaminne?
Startar hemifrån Stenungsund 12.00. Allt känns bra. Regnet verkar ha kommit på avvägar. Jag trampar på ganska snabbt till Uddevalla och stannar på utsikten ut mot Byfjorden nybygget över Sunningesund. På den bron ska man inte få cykla på… Synd. Tar en banan och undrar var alla cykelvägar är?
!4.00. Det blev äntligen soligt och varmt! Stannar till vid en nerlagd gammal stenbro på gränsen mellan Bohuslän och Dalsland. Kokar pasta och vilar benen och njuter i fulla drag av medvinden och varm sol, tystnaden vid bäcken som rinner under bron och mår bara bra. Förmiddagen har varit en 40 km snabb tur med 20 km/tim i snitt. Handlade en fantastisk karta över den planerade cykelvägen till Värmland, fast den sträcker sig inte hela vägen till Ransäter. Vägen är välbekant. Jag cykeltränade här som tonåring och det är inte mycket som ändrats sedan dess. Den gamla stenbron har blivit ersatt av en rak modern skapelse, utan charm.
18.00. Efter 10 mil, med några kilometer på en hysterisk 45:a, stannade jag på en väldigt trist bensinstation Dals Rostock. Namnet ger ryssvibbar, tyvärr. Den fina medvinden började ta slut och mina ben likaså. Jag har kört lite för hårt och har ungefär två mil kvar. Vattnet är slut och har inte kunnat fylla på. En liter mjölk lättar packningen och släcker törsten. Jag har laddat med godis, nötte och russin, men känner mig ändå dränerad på energi. De sista skvättarna vatten använder jag till att skölja bort saltet från ögonen. En stängd ödslig bensinmack utan vattenkran. Hur kul är det?
19.00. Håverud i skymningen! Skönt. Passerade en duvhök, den sista milen,, och höll på att köra över två rådjur som stod i en backe och inte hörde mig komma. Tala om centimeterpassage… Campingen på Håverud är sådär turisbroschyrvacker och romantisk med fina promenadvägar. Efter maten och tältresningen begav jag mig på en liten upptäcksfärd utan cykel. Fin kväll med dagg som lovade sol på söndagen. Senare på kvällen kom en cyklande turist in på Campingen. Han var så trött att han inte fick upp tältet utan somnade på den.
Söndagen den 19 juli
09.00. Sov väldigt gott på natten. Det hade den cyklande utlänningen tydligen också gjort. Hälsade glatt "morning" sittandes på sitt platta tält. Jag höll med honom om att det är en backig tur på huj. Tryckte ner en stadig frukost och letade på kartan efter en bra väg till Svanskog. Vägen direkt norr om Håverud är en riktig berg och dalbana men rejäla backar på 21 %. Ock krokig. Jag hade inför turen bytt till en lite häftigare nerväxlad kugge där bak, men fick ändå leda hojen uppför de brantaste backarna. Den där medvinden följde med idag med. Men gör att det inte blir någon svalka heller.
13.00. På Baldersnäs stannade jag och lyxade mig med stor korvmacka och gott kaffe. Och lånade deras fina toalett där jag tog chansen att tvätta av mig. Baldersnäs ligger ca 20 km söder om Bengtsfors vid Laxsjön´s södra sida. Godsets historia går tillbaks till 1540 men dess storhetstid inföll 1774- 1858 under först Carl Fredrik Ugglas tid och sedan inder systersonen Carl Fredrik Waern, som gav gården dess romantiska herrgårdsprägeln. Karl XV gästade Baldersnäs i samband med Dalslands Kanals invigning 1868, då tillkom gästflygeln och gästhamnen sombara den är en "stor, liten sevärdhet "enligt dåtida vittnesmål. Under Waerns tid skapades, enligt ett samtida tidningscitat ,"en vidsträckt, vacker park med sällsynta växter, i berget inhuggna grottor, konstgjorde dammar, säregna utsiktstorn, tempel och lusthus. Det finns mycket att se för den som tycker om parker och stora ytor.
På väg norrut kommer den efterlängtade värmen. Den skulle komma att förfölja mig några dagar och vara mer en pina. Bristen på vattenhål i Värmland blev ett litet problem. Mina tre vattenflaskor på cykeln räckte inte långt i värmen. Jag hoppade över Borgvik och fortsatte mot Skåpafors och Svanskog. Fann en vacker sjö där jag tvättade av mig och åt lunsch. En del backar gick inte att trampa uppför. Fick stanna flera gånger i skuggan efter motluten och vila, dricka vatten, och lätta på hjälmen. Jag började förstå att Värmland är backigt. Mycket upp och ner. Kilometer efter kilometer blev det i alla fall. Vägarna är så gott som tomma på bilar. Jag cyklade i timmar, kändes det, utan att någon civilisation visat sig. Men det är en skön känsla att få vara ensam med sig själv, få tid att tänka och meditera över saker som inte hunnits med förut.
Min cykelkarta är utrustad med höjdkurvor. Ovärderligt för en cyklist. För att få mer fart och komma någonstans beslutar jag mig för att slita lite gummi på E18 en mil innan jag tar en genväg norrut på grus igen. På radion säger dom att den efterlängtade sommaren ska komma på tisdag. Var det inte den som kom på förmiddagen? Har jag då släpat ett tungt regnställ till ingen nytta?
19.30. Det visade sig att det inte fanns ett bra ställe att campa på innan Svanskog, så jag ändrade mina planer. Istället fick det bli Svanskogs vandrarhem. Letade mig fram i skymningen och fick hjälp av bygdens motorburna ungdom för att finna vandrarhemmet. Så får jag till slut ett snyggt rum med egen dusch och toalett och stor frukost på Svanskogs vandrarhem för 200:- natten. Cykeln fick plats i hallen. Fin utsikt mot gården. Sov som en stock.
Måndagen den 20 juli.
Uppe klockan sju. Bar ner allt på gården och packade cykeln, kollade däck och bromsar och sedan en stor frukost med nybakat bröd och gott kaffe. Kom iväg vid nio. Lite stel i musklerna och värkt i knät hela natten. En knäskada jag fått från jogging och som måste pysslas om. Lade på smärtstillande salva och ett varmt knäskydd. Motvind, svalt och lite dimmigt. Trampar med lite högre kadens för att värma upp mig och njuter av tystnaden utefter sjön norr on Svanskog. Trots kraftiga motlut och motvind gick det fort upp till E18. Tillbaks till fin asfalt igen och några mils snabb tur innan jag väljer grusvägen norrut igen. Hittar till färjan över ån söder om Glafsfjorden. Jag väljer att cykla de backiga grusvägarna öster om Glafsfjorden upp mot Arvika och direkt efter färjan kommer mycket riktigt ännu en stor grusbacke där jag får leda cykeln. Färjekarlen som inte sagt något på hela tiden vinkar och tittar efter mig en lång stund där jag kånkar upp cykel och packning.
Vid Stavnäs kyrka stannar jag vid vattnet och lagar kycklinggryta. Solen värmde och efter maten somnade jag i gräset. Semester! Ingen stress. Jag makar mig sakta iväg på grusvägen igen efter några timmars vila och styr mot Klässbol och deras tyger. Mycket turister i svettiga bilar, glassätande barn i samhället. Efter några dagar i obygden känns allt detta lite jobbigt. Väldigt mycket folk, köer och krimskrams att köpa… Jag knödde in mig i glasskön och fick fyllt mina vattenflaskor, sedan cyklade jag den sista biten in mot Arvika och Ingestrand Camping. Den sista biten är ingen trevlig tur på cykel. Bred väg bara byggd för bilar. Efter alla fina och tomma grusvägar hamnade jag i ett rally. Turisterna hade väldigt bråttom att hinna fram. Till vad? Dom har väl semester dom också?
Rullade in på campingen vid fem. Och hittade ett pangställe att sätta upp mitt tält. Med utsikt över allt. Dagens äckligaste matköp: Chili Concarne på burk. Varning utfärdas! Köp inte den. Osmaklig, trist och med en oljig smetig eftersmak! Den smakade f-n efter de goda frystorkade rätterna.
Men jag har fått upp farten på tältuppsättningen. På 10 minuter lyckas jag med alla pinnar, tältduk och snören och numera slipper jag nyfiken publik som frågar vänligt om jag behöver någon hjälp. Annars är campinglivet intressant. En annan värld. De flesta jag möter är trevliga och hjälpsamma. Men det finns folk, ett litet undantag, men ändå, som slår i toalettdörrar, grälar och säger ovanligt dumma saker. Hörde några kommentarer av några tyska turister, som dom inte trodde jag förstod… Kanske skulle dom må bättre om dom tog cykeln några mil varje dag istället för att svettas i en plåtburk dagarna i ända? Lite endorfiner istället för att svettas i sina plåtburkar…
Tisdagen den 21 juli
Arvika. Rullade in i stan och handlade frukt, knäskydd och påse till sovsäcken. Sedan tillbringade jag nästan två timmar på piren med den fina utsikten över Glafsfjorden. Slappade, åt en bit mat, drack kaffe, och slappade lite till. Det fina vädret övergick till mulet och vädret kändes lite oroligt. Fortsatte den slöa dagen på Rackstamuseet med vykortsskrivning och promenad i parken innan jag cyklade österut mot Sunne.
17.00. Årstads camping. Satte upp tältet på fel ställe men låter det vara. Fuktig mark och knott. Jag har tvättat mina cykelbyxor och skulle behöva lite torksol, men det börjar smådugga istället. Av grannarnas tal kan man tro jag hamnat i Holland. Och hela tiden kommer det bilar och husvagnar och folk. Ligger och tittar på ett äldre par med ett tungt lastat ekipage. Mannen i bilen försöker baxa in sin husvagn på rätt ställe på den blöta gräsmattan och fastnar i leran. Audin låter ansträngd, motorn ger ifrån sig ett sorgset ljud. Mannen kliver ur bilen tätt följd av sin något överviktiga fru. Det hela ser intressant ut och fler på campingen lägger ner sina sysslor för att följa vad som händer. Paret sonderar terrängen. Så sätter han fart och fastnar i leran igen. Några anländer för att skjuta på. Det dras och slits åt alla håll. Så lyckas det. Audin låter mer ansträngd. Motorn knackar konstigt. Ägaren haltar ur och kopplar loss eländet. Så står dom där. Mannen har stängt an motorn men kylarfläkten verkar aldrig vilja sluta arbeta i bilen. Så startar han bilen igen! Den måste stå på ett visst sätt framför ytterdörren. Han stannar bilen till slut. Tystnaden sänker sig över campingen. Förutom Audins överansträngda motorfläkt som aldrig verkar tystna. Audin är en snygg bil, men hur kan en "kraftauto" från Tyskland plötsligt te sig så trött och slutkörd? En bit därifrån står en gammal välhållen husvagn i plywood. Ett äldre par som äger kommer förbi och dom berättar att den är från 60-talet. Jag blir inbjuden till frukost nästa dag. Dags för rakning.
Onsdagen den 22 juli.
På morgonen handlade jag mjölk som jag senare tappade i backen. Lyckades rädda några skvättar till kaffet och müsslin. Vilken start på morgonen? Började cykla in mot Arvika en kilometer för att sedan svänga av norrut mot Mangskog. Vägen dit var fin med sjöar, åkrar och grusväg med lite eller ingen trafik. Balsam för själen. Åkte vid kanten av sjön Mangen och stannade vid Mangskog kyrka för att titta in stället. Några hus, en kyrka, vägkorsning, tomt på folk och bilar. Här marscherade min far förbi som ung soldat för 50 år sedan. Det var vinter då, kallt och vitt. Var det alltid vitare vintrar på den tiden eller kan det bero på att fotografierna från den tiden var svartvita? Jag började stigningen upp mot "Blåbärskullen". En topp på 425 meter. En liten knalle som höjer sig över de Värmländska skogarna. Backarna var envisat sega. Uppför på långa sträckor med rakor. Och varmt. Träffade en 65-årig man på cykel som bodde vid Ljungskile. Han och jag slog följe en bit innan han svängde ner till sin dotter som hade sitt hus någonstans i skogarna. Efter en snabb stigning till 400 meter planade det ut och jag fick pusta ut lite. För snabb cykling igen. Mjölksyra i benen och salt svett i ögonen som svider och värmen som inte svalkar och törsten. För lite vatten med igen. Jag fortsatte upp en avtagsväg som ledde upp mot kullen. Backen blev för brant för att trampa uppför så det blev till att leda och pressa cykeln uppför. De sista 200 metrarna var imponerande med sin lutning. Men utsikten var enorm. Jag kunde se flera mil bortom soldiset. Vinden var hård på toppen men varm. Detta skulle alltså vara toppen på denna sidan av Värmland.
Nervägen gick väldigt fort. Packningen tryckte på bra där bak i 10 % lutningar. Och kurvtagningarna på gruset gick lite mer på tur än skicklighet.
Vägen in till Rottnerso och den lilla landsvägen av grus vid Bråstorp och Ed var väldigt fin. Ner mot Rottneros gick det väldigt fort på den plana asfalten. Jag stannade bara för att ta ett kort på monumentet, som av någon anledning påminner mig om en svunnen tid för 50 år sedan och ger mig lite dåliga vibbar. Stannade på ett mysigt stopp på Sunnes Statoilmack med trevliga människor, god juice och så stor toalett att man nästan kan kunde få in cykeln där… Ner mot Sunne Camping gick bakbromswiren av. Jag fick stopp på allt innan korvkiosken och missade den med marginal. Hade detta hänt på backarna ner från "Blåbärskullen" hade jag fått stora problem. Mina väl beprövade bromsar efter över 1000 mil behöver kanske behövas renoveras? Börjar fundera på ny cykel igen.
Så slog jag upp mitt tält på Värmlands svar på Göteborgs Liseberg! Här finns "Skyfall" vattenbanor, pool för de minsta, spelhallar, ölpub, grillbar och restaurang för de stora. Alla bor i husvagnar. Radhusvillor på hjul med tillhörande utegrill och trädgårdsmöbler i plast… Det cyklas och rullas "rollerblades" på fint ansatta gräsmattor. Då jag var på toaletten fanns bara jag där… alla tio toaletter var tomma och rena. Jag förstod då att alla husvagnsägare med självaktning har egen toalett, dusch, TV, micro och centralvärme. Undrar hur dom ser på en långfärdscyklist som jag? Nu slår folk upp ögonen då de får höra att jag kommer från västkusten. De har lite svårt att förstå varför jag inte tar bilen.
Klockan halv tio är det musik på dansbanan bredvid campingen. En ensam kille med en gitarr. Gamla slitna låtar typ "Fernando" m.m. Det är en stor skillnad mot att campa i naturen med myror, högt gräs och trän att luta cykeln mot. Här är naturen minimaliserad till gräset jag slagit upp mitt tält på. Men hit kommer folk för att bara bo, skulle jag tro. Här finns väl allt det man vill ha på semestern? Jag vill bara använda bekvämligheterna och sedan trampa vidare. Synd att inte få någon social kontakt vid disken eller prata med människor vid morgonbestyren. Alla sköter sitt i sina husvagnar och den sociala kontakten vid toaletten och tvättstugan är borta. Jag ligger i tältet och tittar ut på skymningen och tänker på mina upplevelser på turen; Den storslagna naturen, doften av skog och åkrar, gruset under däcken, alla människor jag mött och som vinkat och hejat på mig. Ett trevligt och helt enkelt ett angenämt sätt att resa på. Och det finns vandrarhem med goda frukostar, ett samtal, ett möte som kanske berikar just den dagen. Men så har jag haft tur med vädret med sol och medvind. Sluppit regnet. Frågan är bara hur länge lyckan ska lysa på mig och min cykel…
Torsdagen den 23 juli
Vaknar på min födelsedag med några barn som råkar rolla över en av tältlinorna. Tivolit är i gång. Men solen lyser och jag packar snabbt ihop, slänger i mig frukost och drar in i Sunne. På torget får en tjej som säljer jordgubbar att vakta hojen medan jag handlar färskt bröd och frukt. Tar mig snabbt till Mårbacka i lika fint väder som alltid. Innan jag rullar in på cafét byter jag till slita kortbyxor. Ockuperar ett bord under ett träd och dricker gott kaffe och äter äppelkaka men vaniljsås. Firar lite min födelsedag. Mötte ett äldre par som också var ute och gjorde Värmland på cykel. Jag hade sett deras spår på grusvägen innan Mårbacka, och det blev ett trevligt möte. Dom tipsade om en restaurang på höjden ovanför Mårbacka med en stor utsikt. Jag hoppade över en rundtur på Mårbacka. Ska spara det till annat tillfälle.
Det skulle inte bli så långt cyklat denna dag. Jag svettade mig upp till "Solbacken" och åt en stor god middag. Kyckling och god sallad med stor utsikt over Värmland.
Nästa mål skulle bli Humletorps camping. Jag tog vägen till Amtevik Östra-Smedbyn och vid Bösviken tog jag av in på en liten knagglig grusväg mot Humletorp. Upp och ner hela tiden, och kurvigt. Men trivsam lugn natur med fantastiska vyer. Väl framme frågade campingägaren om jag var tysk? Måste få på mina svenska flaggor på väskorna… Tog mig en plats vid ett elskåp och pluggade in min mobil. Sådan lyx! Promenerade en stund med mitt teckningsblock och tecknade de gamla husen innan jag gav mig i kast med kvällsmaten och slappade vid tältet med snygg solnedgång och svalka. Campingen är egentligen inget annat än lite gräs, en toalett och mycket (!) Värmlandsnatur med skog och sjö. Vem kunde ana att husvagnsparet bredvid skulle väcka mig klockan tre med ett magnumgräl som höll mig vaken till sex på morgonen? När jag väl ger upp sömnen och tar mig ut ur tältet för att packa mitt tält börjar det regna…
Fredagen den 24 juli
Utrustad med regnställ ger jag mig i kast med grusvägen. Packningen är torr tack vare mina tyska cykelväskor men svetten innanför regnstället gör det hela till ett våtvarmt omslag. Mina annars så snabba slickdäck trivs inte alls i lervällingen till väg och framfarten blir kladdig och sörjigt. Däcken skär ner i leran och jag trampar på med minsta växeln. Hela jag blir lerig och jag funderar på om jag inte skulle leta upp en biltvätt att rulla in i… Men det kunde blivit rist om det inte hade varit för den fina naturen. Värmland är vackert t.o.m. i regn.
På den asfalterade vägen mot Ransäter ser jag till min förvåning en annan cyklist med samma väskor som jag har. Jag stannade till och bekantade mig med en pensionär som trampat från Västerås. Han var på väg mot Forshaga. Han hade en lätt packning på cykeln och hade kommit från Sunne samma dag. Vi följdes åt ett tag innan vi delade på oss i regnet. Han forsatte till Forshaga och jag styrde in på vägen till Ransäter, åtföljd av ett skyfall som gav allt. Det verkade mer som ett åskregn än ett vanligt ösregn.
Min sista camping skulle bli söder om Ransäter. Backen ner mot receptionen höll på att sluta i katastrof. Dom hade lagt ut kablar och plank över infarten till anläggningen. Regnet och tvär backe gjorde att jag med nära nog ingen marginal lyckades sakta in. Nu fick bägge däcken ta emot rejäla smällar då jag passerade dem. Efter den kom campinggrinden…
Stod blöt och lerig och förbannad i receptionen och svor högt över alla hinder en långfärdscyklist måste ta sig över, då en lugn och trevlig ägare ursäktade sig och förklarade att det var enda sättet att klara kablarna med ström till "Vangänget" som skulle komma senare på kvällen. Dom skulle ha årsmöte med Vans och fest just den helgen. Men eftersom värmlänningar är ett trevligt släkte och han dessutom erbjöd sig att starta torktumlaren enkom för min skull, lät jag ett blött men ärligt leende komma över mitt ansikte. Efter en veckas tur i Värmland var jag helnöjd. Jag hade gett mig tid till att ladda batterierna och fått uppleva ett landskap vackrare och trevligare än man kan få in i en turistbroschyr. Det gav mersmak och vid hemkomsten tog det inte många dagar förrän Värmlandskartan vecklades ut på vardagsrumsgolvet igen...
