Bild ovan: bassäng utanför Malaga.
Den 28 februari 2003 flög jag ner till Spanien och Andalusien för en två veckors och 60 mils rundtur på cykel. Med mig hade jag akvarellmaterial, kamera, tält... och en längtan till värmen.
Jag valde att ta med min enhjulig cykelvagn av egen tillverkning som bar all packning på ca 25 kilo. Det skulle inte bara bli en resa i turistgetton och de bilfria underbara bergen utan också en ultimat test på om cykelvagn är ett alternativ till cykelbagar.
Reseskildringen kommer från mail på väg och lades in av min fru Gunilla direkt på min hemsida.
> Rast och fotostund på väg till Gibraltar
Den 28 februari. Minus tre graden ute. "Västkustmulet". Gunilla eldar i spisen och snön ligger tung på gräsmattan. Jag har packat om några gånger för att komma ner i vikt och cykeln står klar i hallen. In i det sista ska arbeten bli klara, grejer ska införskaffas till resan och utrustningen ska ses igenom en sista gång. Flyget går klockan nio ikväll. Fyra timmar senare ska jag leta upp en taxi i Malaga och ta mig till hotellet i Torremolinos. Det står att läsa i GP att det ska vara 17 grader varmt där och sol imorgon... Jag har inte hunnit med att tänka på det än men det är varmt för en nordbo.
Rapport från Gibraltar 3 mars...
Efter 14 mil mestadels på en fyrfilig "motorväg" i 24 graders värme kändes det skönt att få duscha av sig vägdammet på Hotel Continental i Gibraltar.
Man blir lite av en fatalist efter några timmar på dessa vägar. Den sista biten fram till La Linnea var däremot väldigt vacker med en fantastisk nerförsbacke som aldrig verkade ta slut. La Linnea förnekade sig dock inte. Ett slabbigt ställe med skräp och skit och urusla vägar. Jag var fullt upptagen att unvika alla stora hål och så.
Jag vill ut till det Spanien jag rest hit for. Hela sträckan utefter solkusten är en formidabel mardröm i turister, hotellkompex, tivolin och trafikkaos. Och bara stora vägar. Med det kan ju ocksa vara en del av äventyret.
Den Spanska bilisten tar det i alla fall lugnt då dom ser en cyklist. Det finns en hel del som tränar här och dom använder alla tillfartsvägar som som om det vore den mest naturligaste sak i världen.
Värmen har forvånat mig lite och jag har redan lyckats bränna upp mina armar. Och det går åt fem liter vatten varje dag. Jag försöker att inte glömma bort att dricka.
Idag har jag varit uppe på toppen av Klippan. Det var ganska imponerande och väldigt högt. På gränsen av vad min svindel klarar av. Och jag har blivit guidad av en äkta inföding runt de utgrävda gångarna. Och aporna var söta och väldigt mänskliga.
> På toppen av Gibraltarklippan med apor som ville stjäla min kamera. Och jag har svindel...
Men staden är full av turister och affärer som säljer apdockor och vykort in mass. Och överallt serveras det Engelsk mat: fet, kladdig och trist. Första kvällen hittade jag min favoritrestaurang: en indisk, med mat som slog ut det mesta jag ätit. Allt var bara helt fantstiskt. Så i två dagar har jag nu laddat inför mitt möte med Spaniens västkust med indiska rätter!
De jag pratat med utlovar fina vägar med lite trafik och vacker natur framöver. Det är detta jag har kommit för. Så imorgon lämnar jag hotellet och cyklar till Tarifa for att ta skrytfotot från den sydligaste punkten. Det har blivit en del "jag var där"-foton. Och fler lär det väl bli.
Jag har bukrat med det viktigast i matväg infor bergen och ska komplettera med ett reservdäck. De ca 50 milen till Granada saknar cykelaffärer så...
Det mörknar ute. Jag har handlat Cous Cous hos en Marockan (som hade sin bönestund precis när jag kom första gången så jag fick återkomma senare...) och om en stund är jag tillbaks på hotellet. Ikväll far det bli TV och tidigt i säng. Värmen på dagen blir för mycket för en viking som jag, så det gäller att passa på på förmiddagarna och efter tre.
Den 5 mars
lämnade jag ett mycket varmt Gibraltar bakom mig och hoppade på N340 igen. Den där helvetesmotorstradan som jag numera börjat vänja mig vid. Efter två svettiga mil räddade jag mig på ett skabbigt vägfik och bänkade mig utanför, tillsammans med några äldre spanjorer. Där satt vi tysta och smuttade vårt kaffe och tittade utöver trafiken på N340 några meter från vara fötter... Ganska meditativ sysselsättning i den varma skuggan och dieselavgaserna från alla tunga lastbilar som kämpade sig uppför den brutala backen mot Tarifa.
> Min tjej Gunillas powerbars boosade på energin rejält!
Jag fick också kämpa mig upp till Alto El Cabrito, 340 m på 8 km. Med en lätt medvind som inte fläktade och utan skugga. Men belöningen var en enorm utsikt over Gibraltar, Marocko och hela sundet med fartyg i soldiset. Nerför till Tarifa gick det desto fortare...
Efter Tarifa tog jag in på en valskött camping och snaskade i mig den första Paellan i Spanien sedan flera år tillbaka. Somnade tungt till ljudet av Atlanten och grodor i massor.
Kustvägen upp till Conil dagen efter var väldigt vacker. Jag cyklade jäms med havet på en väg fri från trafik och med medvind. Gott kaffe på vägen och bra ställe att laga mat på. På eftermiddagen drog en kall dimma in från havet och det blev en riktig Tolkienstämning. Ett vilt och ödsligt landskap var det.
På håll kände jag inte igen mitt Conil. Turismen hade tagit över den lilla vita vackra fiskarbyn. Kommersen var livlig och trafiken tät. Och letandet efter en camping krävde ytterligare 15 km - den första gav dåliga vibrationer, de tre andra var stängda och den som jag tvingades sätta upp mitt talt på var supermodern. Helt befriad från charm.
6 mars, torsdag.
Rundpromenad i Conil. Jag beslöt att stanna kvar en dag i byn med växtvärk. Hittade till slut mitt gamla café i byn, nära det som för 20 år sedan var en sandig väg. Numera en playa, asfalt och nya cafér med turister som inte vet annat... Fortfarande gamla gubbar på cafét. Beställde in skinkmacka och gott kaffe. Baställde in en till och tecknade av husen runtom det lilla torget. Fick uppskattande blink från caféägaren. Kande han igen mig sedan tiden jag bodde här? Och mitt hus hittade jag också!
Fortsatte ner till ett Internetcafé och mailade bara för att senare upptäcka att mailet inte kommit fram! Det har väl försvunnit i den digital rymnden? Men väl nere på strande ringde Gunilla från ett kallt Haga och Göteborg. Hennes varma röst fick mig att hoppa av glädje och totalt glömma iskan över det borttappade mailet. Hon får mig alltid tillbaks i spåret igen. På vägen stannade jag ännu en gång på ett annat café...
> Vägen från Conil innan avtagsvägen österut mot bergen.
På kvällen laddade jag med kolhydrater och stuvar om packningen inför klättringen till Ronda i bergen.
Hundar: Jag försöker bara lita på alla inhägnader som håller de vilda vakthundarna på rätt sida. Och att dom inte har ett hål där dom kan ta sig ut! Dom hatar cyklister! En liten gynnare jagade mig några meter och bet i mina väskor. Jag blev så förbannad att jag hoppade av cykeln och morrade och skrek mot honom. Jag vet inte vem som blev mest rädd för att bli biten, men den här gången lommade han iväg med svansen mellan benen.
Idag den 7 mars
ska jag svetta mig upp till en vildcamping ca 7 mil innåt landet. På lördagen har jag planerat att se på Ronda. Ännu ett turisparadis sägs det. Jag kommer ligga på de små vägarna framöver.
Rapport från Ronda:
Det gick ganska snabbt att ta sig från Conil men att hitta en camping var lite svårare. Det är inte högsäsong precis... Fann en helt off the road. Bland hästar, bönder och grusvägar. Jag mäter frekvensen av hur många turister som finns i området med hjälp av vad kaffet kostar. På kusten ligger det på 1- 1.50 Euro. Här på landet kostade den 0.5 Euro. Och ingen pratade annat än spanska.
Vägen dagen efter, till Cortes de la Frontera visade sig vara tuffare än jag räknat med. Svåra backar med tuff värme. Det uppvägdes av en enorm natur och fantastiska vyer som fullkommligt tog andan ur mig.
Några kilometer efter en av många toppar med kaffepaus stod det en ko och en tjur på vägen i ett, som tur var, uppförslut. Tjuren glodde på mig och jag glodde tillbaks. Avståndet till dem var "betryggande" 200 meter men vad ska man göra? Jag placerade cykeln och vagnen så jag snabbt skulle kunna vända allt och fly ner till cafét igen. Hur fort springer en tjur? Är det sant att dom blir ursinniga av röd färg? Min väska var ju röd.
Så där stod vi i en kvart tills han tröttnade och började gå åt samma håll som jag skulle. Det gick väldigt långsamt, och jag var hela tiden beredd att ta till flykten. Man har ju sett på TV vad en sur gammal tjur kan göra med sin horn! Inget bra läge.
Till slut försvann tjuren och kon ner i grönsakerna och jag gjorde denna turens snabbaste sprinterlopp! Jag vände mig inte om... Vägvarningarna med tjurar på har fått en ny innebörd sedan dess!
Vid skymmningen rullade jag in i Cortes. Hittade ett billigt hotell, duschade och hittade en billig mysig restaurang.
Kaffepris 0.80 Euro.
9 mars
trampade jag mig upp till Ronda. Av någon anledning går allt uppåt har. Jag skäms att säga det men jag har blivit tvungen att gå och skjuta cykeln framför mig! Det har jag nog aldrig gjort förut, inte ens i Alperna.
I Ronda frågade jag efter camping. Mannen i butiken kunde lite engelska och började ivrigt förklara vägen och samtidigt rita på mitt kartfodral! Det har aldrig hänt förut att någon ritat på det. Jag kunde inte säga något då han ju var så hjälpsam.
Och två kilometer efter Ronda fanns campingen som han sagt. Det är inte så vanligt... Snygg, billig och med den bäta utsikten från tältöppningen: över hela Ronda och landskapet runtomkring! Som grannar har jag ett par som är på väg från Malaga till Nordkap. Första cyklisterna jag stött på under turen. Trevligt.
10-13 mars
Efter en slapp morgon med koll på mailen och kaffe trampade jag mig igenom Ronda. Där köade jag tillsammans med alla turistbussarna som pumpade in japaner, amerikanare, tyskar och svenskar till turistmetropolen Ronda. Jag flydde! Ut på landet igen, ut till stillheten, bort från vykortsstånden och instamatikkamerorna...
Jag klättrade i hård motvind upp till Puerto del Viento, öster om Ronda. Ett kargt landskap som liknade Amerikanska stäpper. Bara John Wayne fattades. De hårda backarna och den envisa motvinden gjorde att jag för första gången blev tvungen att putta upp cykeln! Usch va pinsamt... Men på platån på nära 1200 m försökte vinden blåsa mig och cykel med vagn av berget. Jag fick t.o.m. trampa på nervägsen!
> Kallt och blåsigt upp till Cortes de la Frontera. Men vackert.
> Nerförsvägen, där jag fick trampa (!) i motvind. Inga bilar, inga hus på flera timmar.
Efter fyra mil kunde jag plana ut i olivdungar och fin ny EU-asfalt. Jag kom in i Ardales rutn sextiden och fick handlat frukt, bröd, tonfisk och lite oidentifierade Spanska delikatesser och en burk oliver från trakten- mums. Men campingen gick inte att finna. Och allt lutade så var skulle den kunna ligga? Jag beslöt att cykla vidare till El Burgo. Uppför igen, hårt uppför. Meter efter meter klättrade jag till utsikten över Garanta del Chorr. Och belönades med underbar nerförsåkning till en otrolig natur, canyons och barrskog. Campingen låg i skuggan från en skog, fylld av klättrare och befriad från vita husbilar. Jag hade funnit mitt ställe!
> Nerför mot El Chorro! Andlöst vackert och fritt från turister.
De närmsta dagarna skapade jag mig ett Base Camp och begav mig upp i bergen med lätt cykel, kameran och vatten. Helt underbart och kul! Jag bar cykeln genom skogar och upp på berg och njöt av varje meter. En vild natur, tyst och mäktig verkade detta bli en bra avslutning på en två veckors vistelse i Andalusien.
På torsdagen den 13 packade jag motvilligt min vagn och rullade ner de fem milen till turistgettot Torremolinos för vidare flyg hem till Sverige. Jag hade turen att stöta på ett 50-årigt starkt par från Holland som i stort sett levde på att cykla runt världen. Dom ledsagade mig in i denna labyrint av tillfartsvägar, rondeller och kaos som kännetecknar Malagas kust till campingen vid havet. Kvällen avslutades i Campingens bar och på fredagen trampade jag för sista gången de fem kilometer korta vägen N-340 in till Malaga flygplats.
På söndagen kom regnet till Malaga. Hemma var det sol och plus 11 grader varmt...
> Nå, vad tyckte jag om att cykla runt med en enhjuling bakom mig? Läs om mina högst personliga erfarenheter med att cykla med vagn 60 mil runt Andalusien.
