°Vi är framme i Nice och ligger på sängen i hotellet och pustar ut efter flyget från Göteborg och cykelturen in till Nice. Gunilla sover och jag har packat om cyklarna som vi fått in i vårt rum. Utanför de öppna balkongdörrarna hörs ljud från gatan nedanför. Bilar, människor som pratar, fåglar och ibland en tystnad som får det att slå hål på trumhinnorna. Den typiska tystnaden i en fransk gränd som kan brytas så brutalt av en varvande Renault eller ekot från människor som pratar och ropar till varandra. Ljuset slänger varma eftermiddagsskuggor på det Laura Ashleyblommiga tapeten där Gunillas och min cykel står lutade mot. På styret sitter brudbuketten fastsatt efter vårt fantastiska bröllop kvällen innan… Vi är i Nice!
Måndagen den 6 maj.
Vi sov som stockar inatt. Somnade elva och vaknade nio på morgonen. Igår hade vi rest hemmifrån tidigt på morgonen, packat bilen med cyklar och cykelväskor och kört till Landvetter för incheckning på GoodJet till Nice. Flyget tog två och en halv timme. Bekväm flight med trevlig personal. Väl framme på Nice flygterminal rullade våra paket med hojar ut på banan och det tog oss en halvtimme att skruva ihop och packa dem i inför söndagens sju kilometers cykling i värmen in till hotellet i Nice.
På morgonen välkomnade Medelhavet med sol och varm asfalt. Frukosten intogs i ett närbeläget Café. Stora Baguetter, kaffe och juice. På vårt hotellrum packade vi cyklarna och fick lämna våra cykelemballage bakom receptionen tills helgen därpå.
Så krånglade vi oss ut ur stan. En stad i stort behov av bra cykelvägar. Vi valde leden rakt västerut, trampade över bron som går över floden Var och trixade oss norrut på väg D1 stax väster om floden med riktning mot Carros. Medvind, sol och lagom med trafik. Det kändes skönt att peta in de högre växlarna, höra hjulen brumma lätt på den torra asfalten och bara njuta av utsikten.
Vi passerade industriområdet snabbt norr om Nice och trampade upp mot le Broc. Härifrån kan man se de snöklädda topparna av Alperna och här började också stigningen att kännas. Vägen mot byn Gattiere är lätt uppför. Vi stannade för att få en matbit med glömde de franska kökens öppentider… Klockan halv tre är allt stängt. Sorry, vi borde kommit ihåg det… Vi fann i alla fall ett café som serverade oss den största äppelpaj jag ätit på länge. Och cafét bjöd på
utsikt mot några städare som var i full färd med att skrapa bort affischer på Le Pen. Dom arbetade nitiskt och lämnade inte en liten smula kvar av affischerna.
I den lilla byn le Broc, hängandes utefter en klippa, satsade vi på pizza och varm smörgås. Också det väldigt gott. Le Broc har väldigt branta backar och gamla sniktrånga gränder med de typiska franska kraftiga tanterna klädda i tantdräkten ”halvlång blommig kjol och scarf över axlarna”. Det är ingen som sätter sig på dem.
De 8 km upp till Bouyon på 700 m.ö.h.är snygg, brant och mycket vacker. En magnifik utsikt mötte oss från den skarpa krök som ramar in norra delen av byn. Några barn lakte på bymuren, en ensam dieseljeep kånkade sig tungt upp i byn. Allt lugnt och skönt. Byn består av en huvudgata med hus på bägge sidorna. Snyggt, lugnt och väldigt mysigt. Här parkerade vi på ett hotell med Provencalsk restaurang. Vi får ett rum med utsikt och säng med gulligt myggnät och charmig inredning, vedspis och ursnyggt handfat.
Jag ligger på sängen och stretchar pennan medan Gunilla stretschar hela kroppen på golvet. Ikväll ska vi låta restaurangen få underhålla oss med deras kök. Cyklarna ska bli omhändertagna i raceptionen inatt.
Dagens distans: 40,16 km
Maxfart: 32,9 km/t
Snitt: 12.4 km/t
Tid på sadeln: 3,12 tim.
Tisdagen den 7 maj.
Hotellet i Bouyon var väldigt trevligt: Bra mat, fin service och gemytligt. Byn med hotellet låg på en höjd och gav oss en bra nerfart de två milen till Roquesteron. Där var tanken att vi skulle ta ett rejält stopp för mat som vi nu lärt oss att komma i rätt tid till. Då vi rullade in i byn verakde den helt tom på folk. Inga människor, bara katter som stirrade storögt på oss. Den uttänkta restaurangen var väldigt stängd. Nu kändes det inte så roligt då chanserna till ett skrovmål framöver vägen var lika med obefi
ntliga. Och mat behövde vi för den krävande turen vi skulle företa oss under eftermiddagen. En äldre välklädd kvinna räddade situationen och visade oss vägen upp till byns centrum. Vi valde trapporna som gick rakt upp till torget och fann där ett litet kombinerat hotell och bageri och mittemot en restaurang. Dagen räddad.
Det är en upplevelse att sitta på gatan och äta en god lunsch med hela byns aktiviteter några meter från tallriken; En gråtande bortkommen flicka fick lift av bagarens fru, en annan bybo rullar på en stor kruka med sin bil, några dricker absint och slappar under parasollerna.
Från byn gick vägen brant upp till väg D17. Efter 4 km vek vi av söderut på väg D10 som var markerad på kartan med ”dålig framkomlighet”. Den började med en brant nerförslut, smal och med dålig asfalt. Det skulle visa sig vara en enfilig väg knappt mötbar för bilar. Men den visade sig vara mycket vacker. Trafiken var nästan helt obefintlig och på vissa ställen kunde vi cykla i bredd då vi hörde bilarna på håll.
Vi siktade in oss på en bu som hette la Mas. Det blev stundtals
en seg och tung cykling i solen upp till byn som klängde sig fast på en klippvägg. Men det enda som mötte oss i eftermiddagssolen var katter i massor. Den här byn skulle visa sig vara helt tom på folk. Vi knackade på i ett hus där lamporna lyste och efter ett bra tag visade sig en äldre man i dörröppningen. Han berättade att byn numera var ett semestertillhåll. Under veckorna bodde bara han och katterna där. Och något hotell fanns inte heller. Vi tittade upp mot passet Col de Pinpiner, 1.130 m.ö.h. och insåg att dagen inte var slut än. Solen var på väg ner och jag är inte så intressedar av cykling i serpentinvägar på natten. Men att cykla tillbaks var inte att tänka på utan vi valde att cykla vidare mot St Auban. Det var 4 km till toppen i backar på 14 % lutning. Här kom den medhavda sportdrycken väl till pass.
Vi kom upp på toppen av ett kargt och ogästvänligt landskap. Ett duggregn passade på att ytterligare förhöja känslan av ogästvänlig miljö och skulle följa med oss hela kvällen. På andra sidan mötte
vi skogar och grönskande ängar. Vår svettiga klättring belönades med nerförslut på nästan en mil. De första kilometrarna rullade vi genom barrskog befolkade med flera rådjur. Dom rusade över vägen, skrämda av vår framfart. Vid ett tillfälle hade jag ett rådjur springandes bara några meter från cykeln. Att köra på ett djur i skymningen med en fullpackad hoj i 45 km/tim är ingen naturupplevelse jag letat efter. Gunilla stack iväg före mig med glädjetjut… rulla i en mil!
Väl framme återstod det en kraftig uppförsserpentin i skymning och regn till byns centrum där vi fann en magnifik restaurang med gourmémiddag och rum med värme. Cyklarna rullade hotellägaren in i deras garage med dörrar prydda med ett hjärta. Passade vår smekmånadsresa. Själva kastade vi oss i den varma duschen, torkade kläder på elementen och bänkade oss i den lilla folktomma restaurengen. Sent på kvällen rullade vi i säng, fullproppade med stor sallad som förrätt, mustig huvudrätt, ostar i olika format och sorter, massor av färsk baguette, efterrätt och kaffe men paj…
Dagens distans: 58,6 km
Maxfart: 52,2 km/t
Snitt: 11,9 km/t
Tid på sadeln: 4,52 tim.
Onsdagen den 8 maj
Vaknade i ett kallt rum och duggregn ute. Vi stängde av elementet inatt men det värmde snabbt igen. Frukost i bottenvåningen. Mysigt och litet. Ute höll regnet envist på och vi förberedde oss för en blöt och fuktig tur. Så idsag kom Windstopperbyxan, kraftstället, fleecejackan och klätterjackan väl till pass. Cyklarna hämtade vi i garaget med hjärtan på dörren.
Vi rullade nerför de blöta och branta backarna till en snabb och välpreparerad D305, som senare blev D102- ner till Steilhas, ca 8 km. I byn gömde vi oss för regnet och ät en stor pizza och sallad i massor. Vid infarten till byn kan man se vägen klättra utefter bergssluttningen till passet Col de St. Barnabe, 1.365 m.ö.h. Duggregnet fortsatte även om det inte var direkt kallt. Vi kände oss frusna då vi kom ut ur restaurangen. Raksträckan med svag lutning innan serpentinerna började räkte för att få lite värme innan den riktiga klättringen. Asfalten var lappad och sprucken med nerrasade stenar, sylvassa, anpassade för effektiva punkteringar. På toppen stannade vi för parfotografierin. Molnen låg lågt över dalen, medvinden kylde och det blev ett snabbt klädbyte till torra.
Nerfarten från passet till Castellarnevar fantastisk! Naturen övergick i frodig grönska, ängar och fruktträd. Branta serpentinvägar ner mot dammen och Castilon fick bromsarna att arbeta övertid. Det var skönt att bara rulla och njuta av det turkosblå sjön och den lummiga grönskan, så annorlunda mot vad jag upplevt. Stundtals var Gunilla och jag uppe i 50 km/tim på den knaggliga asfalten.
Den sista nerfarten till Castellane gick utefter den blå sjön i duggregn och på fin asfalt. Skönt för baken efter alla hål i vägen. Här rullade vi in i en turistfälla. Fulla av campingplatser, tivoli och turistaffärer. Vilka kontraster! Bilarna började ta över vägarna och det var tydligt att det var här alla turister ville befinna sig; tillsammans, trångt och packat…
Vi gav inte Castellane någon chans att visa upp sig. En varm kopp choklad, titta på turister och sedan vidare på väg D952. Rakt in i Grand canyon du verdon. Nerförsbacke och full rulle ner i den urgröpning som floden Verdon karvat ur under några år. Naturen imponerar med höga berg, urgröpta tunnlar och bergsformationer. Och utefter vägen knubbiga turister med kameror och kikare.
Efter 12 ovanligt snabba kilometrar svängde vi av och valde D955. Dagens stopp vid Soleils, en av de sista numera fungerande kvarnarna, skulle visa sig rädda natten. Vi handlade en flaska vin och efter att samtal med kvarmannen själv fick vi höra att alla hotell var fullbokade! Det visade det sig att vi prickat in den helgen då alla fransmän valt samma hotell och by, Trigance, som vi valt. Efter en hel del ringande av kvinnan i kvarnen erbjöds vi att bo hos en familj med Bed& Breakfast. I
deras privata hus.
Så istället för att cykla tillbaks till närmaste stora stad klockan sex en duggregnig eftermiddag, trampade vi vidare och förbi Trigance och ytterligare någon mil till vårt nya och oplanerade häreberge.
Vi kom snabbt dit. Vägen söderut var fin, rak och nerför. Och övernattningen var trevligt Provensalskt ; en gammal bondgård omgjord till trevligt familjehotell. Vi fivk ett litet rum med dubbelsäng. Duschade gjorde vi i familjens badrum och efteråt åt vi en gudomlig middag i deras vacka n matsal.
Cyklarna parkerade vi på deras flotta grillatlan i skydd för regnet. I mörkret väckte jag deras katt som tydligen sov där och verkade något sur…
Dagens distans: 49,8 km
Maxfart: 51,7 km/t
Snitt: 16,2 km/t
Tid på sadeln: 3.03 tim.
Torsdagen den 9 maj.
Huset vi övarnattade i var 200 år gammalt. Familjen, som ägde gården, hade bott där i fem år och startat en ovanligt trevligt mysig tillvaro med kulinariskt kök. Och tack vare ders gästfrihet och stora franska frukost kändes duggregnet ute inte fullt så otrevligt.
Det var i alla fall skönt att slippa den dåliga asfalten med alla sprickor och hål. Och duggregnet som förföljt oss den senaste tiden övergick i värme och sol ju längre ner vi kom från Alpenra. Vi cyklade i ett berglandskap med allér och små gårdar. Det verkade som vi nu kommit till det Procence vi sett i turistfoldrarna…
Väg D955 gick
svagt uppför för att etfet 4 km slutta brant ner mot Comp-s-Artuby och den tänkta lunschen. Våra planer att ta den lilla och mer spännande vägen D102 rakt genom skogen och förbi St Thyrse blev vi avrådda från. Det skulla bli alltför spännande då den går rakt över ett militärområde och sådanna som vi inte skulle vara välkomna… Vi skulle ändå komma att passera militärförläggningar som låg utefter vägen och som inte låg utsatta på kartan. Med uppställda rostiga tanks och sura soldater.
I Artuby åt vi inbakad köttstuvning och slickade i oss en grym schokladkaka till efterrätt på Hotell Bain med anor från 1700-talet. Flear andra cyklister stannade där och avnjöt kökets läckerheter. Det går inte att fara runt med bil i dessa trakter. Man skulle ju bli bra fet efter en vecka…
Vi blev sittandes där alltför länge efter en alltför god mat. Som tur var hade vi nerför dom 15 km till byn Bargemon där vi skulle leta efter hotlell. Regnet höll sig på avstånd och jag försökte slå mitt personliga fartrekord nerför med cykel och packning igen igen. Vi njöt i stora drag av att bara behöva rulla och njuta av utsikten, gula åkerfält, lummiga skogar och utsikter över dalar och snöklädda alptoppar på håll.
Vägen ner mot Bergemon var smal och nyasfalterad och kantades av alleér. Och utsikten över byn förevigades med vidvikeln. Dergen försvann östeut mot Medelhavet i ett blått dis och solen värmde.
Vi frågade oss fram efter ett hotell. Utsikterna verkade inte stora då storhelgen tydligen inte var helt över. Vi stannade utanför ett stängt hotell med en murare som bad oss stanna; ägarinnan skulle komma senare sa han och han trode det skulle finnas plats. Vi chansade och passade på att ta en titt på byn. Som de flesta byarna vi tagit os igenom klängde också Bergemon utefter en klippa med hus på kanter av avgrunder. På det lilla torget stannade vi för en kaffe och lät oss bli underhållna av bylivet. Jag drog till mig en del bargubbar då jag satt med mitt ritblock.
Senare kom hotellägarinnan och visade oss in i ett rum med bad och utsikt mot gatan. Det började regna igen på kvällen och väderutsikterna såg inte bra ut inför fredagen. Var är solen alla pratar om?
Dagens distans: 27,64 km
Maxfart: 53,8 km/t
Snitt: 15,5 km/t
Tid på sadeln: 1.46 tim.
Fredagen den 10 maj.
Idag har vi spetsat in oss på Grasse. 49 kilometer i vad som ser ut som ösregn! Under frukosten tittade vi på dagens tidning och vädersidorna och det ser inte bra ut. Åska och regn i bergen, mulet utmed kusten. Jag är optimist och hoppas på uppehåll, i alla fall. Varje morgon har börjat mulet som senare övergått i sol.
Vi rullade ner från Bergamonde i lätt regn som ganska snart övergick i fullt åskskyfall! Det såg inte bra ut. Vattnet forsade tvärs över vägarna och översvämmade dikena. Våra skor blev snabbt genomblöta (hann inte få på plastpåsarna…) och ganska snart var vi bägge helt genomblöta. Det enda som torra på mig var Haglöfsjackan. Men efter en stund svettades jag även ner den med under de branta backarna. Vårt humör föll betänkligt. Den annars så tålmodiga Gunilla protesterade och jag tänkte bittert på mina regnbyxor som vilade på hyllan i hallen i Sverige… Vad gör dom där? Och vem var det som sade att det är bara sol och varmt i Provence den här årstiden? Gunilla är en envis kvinna som kämpade på starkt meddans jag kände vattnet sippra in i skorna och mina annars så bra cykelbyxor vägde tungt av vattnet.
Vi är vana att vandra tillsammans i fjällen under miserabla förhållanden och klarat det mesta. Men kombinationen av förväntningar på ett soligt Provence och det överraskande hårda regnet kombinerat med motvind, sänkte oss bägge. Goda råd var dyra! Vi rullade ner till den lilla byn Seilans, en by utmed en kurva i branten,
och tog betäckning i byns restaurang. Nu vet jag vad det franska ordet ”kurrage” betyder. Det tog en stund innan Gunilla tinat, både fysiskt och till humöret. Maten värmde och utanför dog åskregnet bort. På toaletten torkade vi oss och jag halkade snyggt nerför trappan till restaurangen. Clips på skorna ger inget bra grepp på en stentrappa…
Efter pasta, sallad och två koppar kaffe gav vi oss av ut på väg D562 mot Grasse. Ganska mycket helgtrafik och till en början inget regn. Och nerförslut. Skönt. Med mätaren surrandes runt 25-35 km/t. gick det snabbt fram. Planerna på en avstickare till grottorna utanför Grasse lade vi ner. Istället letade vi efter en B&B där vi kunde torka upp varandra och slappa i en varm säng.
En mil före Grasse, i en lugn men tät trafik, innan den sista stora backen, svängde vi över vägen och följde en skylt ”Pensionat”. In på en liten enfilig byväg och sedan rakt upp. Semesterns brantaste backe? Inte ens med våra bra utväxlade cyklar tog vi oss upp. Vi sköt cyklarna upp till en flott villa tomt på människor. Efter någon timme dök husfrun upp och hon
bad oss vänligt vänta på altan, i skydd för ännu ett åskregn, på hennes make som var ute på ett ärende. Hon bjöd oss på the och efter ett tag även lite försiktigt in oss i deras kök. Det var lite osäkert om det skulle finnas plats för oss i huset. Det ringdes runt till andra pensionat men till slut kom dendär maken och ordnade allt. Ett trevligt rum med tillgång till dusch och på kvällen bjöds vi in till middag i familjens matsal.
Regnet hade övergått i kraftig åska. Blixten slog ner i husets och strömmen slogs ut. Den driftiga kvinnan i huset försvann ner i källaren och kopplade på elen som om det var den naturligaste sak i världen att åskan slår ner i deras hus… Lika snabbt som åskan kom. Lika fort försvann den. Paret säger vid middagen att folk i bygden väntat på regn i fyra år. Jag svarade torrt ”Well. If you happy, I´m happy”
Dagens distans: 27,52 km
Maxfart: 39,1 km/t
Snitt: 16,1 km/t
Tid på sadeln: 1,42 tim.
Lördagen den 11 maj
Imorse sken äntligen solen!!! Vi åt frukost hos familjen och packade våra cyklar i deras garage. På vägen ner till den stora vägen fick vi leda hojarna då lutningen var över 16%. Nu hade vi äntligen våra linnen på oss och på väg D562 mot Grasse och Nice gick det fort. Och äntligen var det varmt. Tunga regnmoln låg hotande över Alperna norrut och vi cyklade hela tiden på gränsen mellan sol och duggregn. Ungefär vid St Mare stannade vi för att äta på en billig och skuffigare ställe. Under lunchen passerade ett regnmoln på att släppa sin last över oss. Men både vi och
hojarna var under tak. Ha! Lunch idag: Tomatsallad, fläskkött med pasta, citronkaka och kaffe som lock på hela härligheten!
Vägen kändes mer nerför idag. Ju närmare vi kom Grasse, ju tätare trafik. I Grasse rullade vi tillsammans med en bilkö och så fortsatte det i flera kilometer. Ibland var gatorna för smala för mötande trafik- och mitt i detta befann vi oss med två packade cyklar. Inte så kul. Vi längtade redan tillbaks till det bilfria Alperna och tystnaden. Gunilla led mest. Det var lite svettigt med alla bilar, fotgängare, bussar, höga trottoarer och smala gator. Alla verkade vara ute med sina bilar. Vart var alla på väg? Det kändes som om nåt var på gång, och vi var de enda som inget visste…
Vi krånglade oss igenom ett industriområde sydväst om Grasse. Vägarna på kartan gick inte att urskilja och inte hittade vi vägnumren heller. Vi missade vår väg D4 och fick gena på en smal bondväg med backar på >16%. Jag brukar inte behöva leda hojen men här fanns inget annat val. På det visade det sig att den var enkelriktad. De upphinnande bilarna saktade in motvilligt för att köra om oss. För att ytterligare spä på fasan att cykla i rusningstrafik mellan Grasse och Antibes visade sig byn Valbonne ha dragit till sig Frankrikes alla amatörer bakom ratten. Som något slags konvent i nybörjarlogistik!? Under bara fem minuters stopp på huvudgatan hände allt. Mannen vi frågade om vägen blev knuffad och påkörd av en backande bil. Två gånger! Av samma bil! Strax efter det backar en annan bil i den farligt smala passagen- upp på trottoaren. Pratandes i sin mobiltelefon avslutar chauffören med att slänga upp sin bildörr- rakt ut i trafiken! Jag bröt ihop i ett skrattanfall. Gunilla i nåt annat. Jag brydde mig inte om att min cykel tog upp halva gatan. Ingen tycktes bry sig i den totala förvirringen…
Det hela slutar med att vi får leda cyklarna ut ur kaoset och den annars så gulliga byn. En uppsatt filmkamera skulle kunna ge en film till TV-tittares storgarv.
Den fortsatta vägen kantas av byar, odlingar och inbjuder till storåk och adrenalinkickar i form av stora hål och utrusande fotgängare med total förakt för cyklister. Bra bromsar är ett måste.
När vi närmade oss Rivieran rullade vi in i ett Lisebergstivoli. Här finns ingen natur eller dofter av kryddor eller tallbarr. Här luktar det diesel, spunnet socker och grill. Och massor av turister, parkerade bilar, reklamskyltar. Som att komma till en annan värld. Så fort, så snabbt.
Att tro sig få en romantisk tur utefter Rivieran i skymningen med den man älskar är ett litet företag. Vissa delar är riktigt fina och riktigt romantiska mens andra är ruggigt otäcka. Stora motorleder stoppar all framfart och bristen på cykelvägar och trottoarer är stor. På en sträcka stod det att 18 personer dött på 6 år…Hur bär dom sig åt? På en 70-väg…?
Vi tog det med jämnmod i alla fall. Gunilla frågade om jag skulle cyklat leden om jag var där själv? Jag svarade att bara en idiot skulle våga det. Och vi valde bort den fina asfalten och hittade andra underliga vägar. Alltid ser man nåt nytt på det viset.
Dagens distans: 60,54 km
Maxfart: 49,7 km/t
Snitt: 13,9 km/t
Tid på sadeln: 4.19.50 tim.
Söndagen den 12 maj
En sista morgon i Nice. Vi vaknade av värmen i hotellrummet. De gistna balkongdörrarna i fotändan av sängen släppte in ett skarpt starkt solljus. Ute på gatan rådde fullt liv av bilare och människor. Gunilla och jag skyndade oss att komma ut och hitta ett frukostställe. En snabb vandring till strandpromenaden och frukost med strandutsikt.
Hemresan gick bra förutom att incheckningskön var lite väl långsam och försenade avresan. Efter 2,5 timmar landade vi på Landvetter . Vi kom hem nåt kilo tyngre av all god fransk mat, lite mer solbrända och med lite bättre kondis. Vi hade trampat runt 26 mil under en vecka och fått uppleva ett Provence utanför motorvägar och turiststråken. Nu återstod bara att träna på inför de 30 milen runt en sjön.
Tips inför en tur i de Franska Alperna, Provence:
°Vi flög med GoodJet. Billigt, inga problem med att få med cyklarna, trevlig service och inga mellanlandningar. En fullträff! Lätt att hitta på flygplatsen i Nice och gott om plats att ostört plocka ihop allt vi framkomsten. Tyvärr finns inte GoodJet mer (2005-08-09) och för tillfället har jag inget annat plan att tipsa om.
°Hyr inte cyklar på plats! Ta med din cykel som du känner och trivs med. Och som du servat själv hemma innan avresan.
Där vi cyklade finns ingen cykelverkstad som kan hjälpa dig om olyckan är framme och de lokala transportmedlen lyser med sin frånvaro.
Ta med lite verktyg och extraslang. Och se över bromsarna innan avresan!
°Välj inte leden in till Nice då den inte är säker för cyklister. En del racercyklister använder den, men det rekommenderas inte.
°Beställ hotellet hemmifrån på nätet så du inte behöver trampa runt och leta. Hotel Mignon tyckte vi var bra. Enkelt och billigt och gruvligt centralt.
°God mat är en del av upplevelsen i Provence. Håll koll på restaurangernas öppentider. Och att äta en meny (runt 13-18 Euro) är smartare än att beställa en rätt som blir dyrare. Ge kocken en chans att överaska och underhålla er.
°Vi valde bort tält och sovsäckar på turen. Wildecamping är inte tillåten. Och det p.g.a. brandrisken, sa dom till oss. Lättare packning blir det och enklare vid incheckningen på flyget. Restauranger finns överallt. Och övernattning hittar man också.
°Och? glöm inte regnkläderna!
Länkar:
Information om Provence, hotell, kartor m.m: www.beyond.fr
