BASEL- NICE VÅREN 2006

Turen över Alperna från Basel till Nice, våren 2006

Min nästan 80 mil cykeltur till Nice från Basel över passen och blev en tur med förhinder. Snön hade legat kvar länge i år och de flesta passen var stängda på grun av det vita pudret.

Tisdagen den 25 april- första dagen.

Jag hade planerat en tur med cykeln från Basel till Nice över Alperna i slutet av april och transportera ner cykel och packning med flyg till Basel. Att ta med cykel på ett flyg är alltid en intressant upplevelse. SAS som jag skulle flyga med ville att jag packade hojen i en av deras stora bagar. En säck som kostade några hundralappar och som vägde runt tre kilo… Och som jag inte på något vis kunde skicka tillbaks eller återlämna och återfå pengarna på vid framkomsten. Dessutom passade inte cykeln in helt i bagen.

Efter en diger planering av rutten, packningslistor och genomgång av cykel under vintern var jag i alla fall på plats i kön till incheckningen och på väg. Dimma försenade avgången och bytet i Köpenhamn var tajt. Det går tydligen inget direktflyg till Basel? På flyget serverades en minimal ”frukost” och kaffe. Jag tror maten de bär fram mer är till för att distrahera personalen och passagerarna och få dem att göra något under turen.

Vädret var bra i Basel. Packningen av cykeln gjorde jag i ett bunkerliknande rum som höll svettemperatur. Sen rullade jag ut genom tullen. Nu när jag ville kolla införseln av snuset var dom otrevligt otåliga och ville bara bli av med mig. Förra turen till Spanien via Schweiz- vintern 20005- höll de på att konfiskera både snuset, bilen och allt i den. Jag låg över gränsen av vad man fick föra in i landet: snus räknas som drog (!). Och detta i landet med flest öppet heroinmissbrukare i Europa? Det är något som inte rimmar rätt.

Jag cyklade de 9 kilometrarna in i Basel och fram till järnvägsstationen och handlade en biljett till Neuchatel. Jag ämnade inte cykla ut genom de hårt trafikerade vägarna. Att flytta en fullpackad hoj på stationen var enkelt med hissar och uttänkta passager för cyklar. Tågresan gick genom vackert landskap med pittoreska hus och trädgårdar med tomtar. Motsatsen till utsikten var tjejen som gick ut från kupén och tryckte i sig en sil heroin i armvecket utanför toaletten. Där blev hon sittandes mellan min hoj ”Nordman” och utgången och drogade sig. Varför är det på detta viset?

Första dagen på cykeln från Neuchatel var seg. Jag var otränad efter en vinter med halvtidspassning av barn och däremellan stressat i ateljén och ett båtbygge. Någon tid för träning har det inte blivit mycket av under våren. Och nu får jag betala priset för min slapphet.

Turen gick söderut utmed Lac de Neuchatel, ibland på vägarna bland bilar och ibland på utmärkta fina cykelvägar. Jag lyckades komma fel några gånger och det blev lite kruxande innan jag till slut hittade en camping. Men ”Nordman” betedde sig bra med packningen. Ibland får jag stuva om vikterna men nu verkade allt stämma. Det rullade på bättre än jag förväntat mig. Och solen visade sig med värme! Från det kalla Göteborg till varm och skön cykling bland vinodlingar. Helt rätt!

Att långfärdscykla handlar för mig om att trolla bort packningen. Man vill inte se ut som om man ska flytta någonstans med hela bohaget. Så den där hemskt otympliga SAS-hoj-fodralet lämnade jag på första campingen och fick på så vis lite rabatt på nattplatsen.

Att långfärdscykla kräver också en speciell sinnesstämning som brukar infinna sig efter några dagar. Jag hamnar ibland i en meditativ lunk där milen rullar under däcken som en outsinlig flod. Det ger mig tid att samla mina tankar, minnas saker jag inte hunnit att bearbeta och skänker mig en trygghet i att bara vara på väg. Jag trivs i mitt eget sällskap och lever i fred med mina demoner under turerna. Ibland kan något störa mina cirklar och ibland kan minnen av otrevliga människor och oförätter slå mig i ansiktet. Då brukar det räcka med att jag stannar till, lägger allt åt sidan och bara tittar ut mot himlen och utsikten. Se något större än dig själv.

På första kvällen och natten vräkte regnet ner. Det var torrt och varmt i tältet och det var med stor nyfikenhet som jag öppnar tältduken på morgonen därpå…

44 km… 16,5 km/tim i snitt, max 45 km/tim.

Onsdagen den 26 april

Ur dagboken: Duggregn på morgonen. Just nu ligger jag i tältet med tungt huvud och lyssnar på regnet som pudrar tältduken. Usch! Det ser ut att bli så här hela dagen. Allt är lite fuktigt och rått ute. Jag tar mig en frukost på campingen och frågar efter någon möjlighet att kolla mejlen. Ingen dator på mils avstånd. Nu regnar det mer! Men så här är planerna idag: Handla karta, pulverkaffe, resmat, fotogen till köket, gå igenom däcken, bromsarna och bota min huvudvärk och se över mitt fula sår på högerhanden. Och byta en eker i bakhjulet som någon på SAS lyckats böja? Sedan till Annecy och en närliggande camping som ska ligga där.

Grötfrukost i tältet och sedan en kort promenad till kaffet med bröd på campingen som kostade 3 Euro. Tillbaks till tältet som jag låter torka i de sparsmakade solstrålarna mellan regnen. Packa och dra! Mot Lausanne rakt söderut på väg nummer 5!

På förmiddagen kom ett regn som övergick i sol för att avslutas i regn. Vägen ner till färjan i Lausanne utvecklades till en lång nerförsbacke. På vägen stannade jag vid en cykelaffär och handlade en bättre vattenflaska. De jag tagit med som litet test- aluminiumflaskor med plastpip- fungerade inte alls bra. Jag hann med färjan med en halvtimmes marginal. Drack en latte för mig själv vid de främre fönsterrutorna med en vacker utsikt över Alperna som tittade fram mellan de grå regnskyarna.

Framme i Evian, på den Franska sidan, regnade det. På vägen mot La Roche fick jag tag i en karta i Douvaine i en liten bokhandel och upptäckte långt senare att jag glömt mina glasögon i affären. Shit! Mina snygga svarta bågar som jag fäst mig vid så. Men jag hade ingen lust att rulla tillbaks en massa mil och sedan kämpa mig upp igen i + 12 grader och ösregn. Roligare kunde jag tänka mig. Som att stanna under några täta träd med vacker utsikt och laga fet soppa med god franskt baguette. Efter maten och en kopp kaffe letade jag fram mina fula reservglas och glasögonrem (!) och förbannade mig själv för mitt slarv. Jag cyklade ytterligare några mil uppför på eftermiddagen för att försöka hitta en camping eller hotell. Det skulle visa sig helt hopplöst. Jag blev stående vid en korsning i mörkret, regnet och kylan utan att ha fått tag i ett hotell eller camping. Ett sportevenemang hade ockuperat alla hotell och campingar var stängda. Inte bra. Till slut fick jag hjälp av en ägare till en flott restaurang att leta fram en bead & breakfast. Medan jag blev bjuden på mat av engelsktalande franskt par ordnade den kvinnliga ägaren till restaurangen sin man att transportera mig tillbaks (!) 7 km. Med cykel och allt.

Lite före elva på natten kom jag fram till den trevliga stugan med det trevliga paret som visade mig en mjuk och varm dubbelsäng. Stor frukost utlovades av det trevliga paret på bra engelska.

Cyklade 81 km idag. Snitt 15 km/tim med 45 som snabbast fart.

Torsdagen den 27 april

God fransk frukost med mycket gott kaffe hos paret i den fina villan! Och start tidigt mot Annecy. Jag klarar regnet hela dagen. Däremot var skyltningen typiskt franskt och en usel karta. Den såg väldigt stor och detaljrik ut men återspeglar inte verkligheten. Många kilometer feltrampat där. Vägen upp till Annecy hade en två mils uppförslut där jag fick slita på minsta drevet. Svettigt men go cykling, om man bortser trafiken som stundtals var brutal. Det blev rejält nerför till stan Annecy.

Den ”hjälpsamma” turistkillen i det stiliga centrat visste inte hur man ska vara mot en långfärdscyklist. Anvisade en camping som skulle visa sig vara stängd för säsongen, långt bort från någon öppen restaurang. Är inte det väldigt typiskt. Jag hade inte det tålamodet som krävdes utan hade bara lust att trycka ner killen i en av mina svettiga bagar! Får man lön för att vara så otrevlig och okunnig? Ute hotade tunga regnmoln igen och det var ruggigt kallt. Jag ville bara ner i min varma sovsäck och laga mig en kopp latte. Längtar till varmare trakter! Jag cyklade ytterligare fem kilometer till den där campingen som visade sig vara stängd! En vänlig själ förbarmade sig och låste upp duschen och toaletten och visade mig en plats att campa på. I lä från den ovanligt hårda och kalla Alpkulingen. Hittade ett ruffigt café med mystiska killar som serverade en stor macka och förbaskat gott kaffe till trivsamt pris. På natten får jag surra hojen till tältet i lovart och stuva om bagarna inne. Kulingen river och sliter i tältduken men mitt Hilleberg Staika håller och i dunsovsäcken sover jag tungt efter samtal med familjen där hemma. Kallt ute.

Får höra av turistinformationen att bergspassen jg vill över är stängda! Blir det en omväg över Grenoble, och hur mycket extra blir det att cykla?

Snittfarten blev 17,7 km/tim. 73,5 mil idag med högsta fart 54,3 km/tim.

Fredagen den 28 april

Startade från campingen elva på morgonen. Med ändrade planer: att överge min tur över Alperna och ta mig ner till de befolkade delarna av Grenoble. Därifrån skulle jag kunna ta mig tillbaks till Alperna och nå Nice inom utsatt tid. Unnade mig en kaffelatte på vägen innan Annecy. Men som alltid då jag vill beställa en stor, så kommer de med en liten. Hur ser en liten ut? Pytteliten måste den vara. Och den kostar 25 sv. Kr… Det är billigare i Svedala. För 25 kronor får man en stor stark latte som skulle kunna klubba en Norrländsk mossröjare av storformat! Men här är det bara små skvättar av drogen. Efter kaffet blev det till att klättra igen. Morgongröten fick göra sitt. Efter några tråkiga mil uppför i svårt övertrafikerad väg planade vägen ut och ner mot Aix- les-Bains. Det blev snabba mil och hög snittfart som försvann då jag cyklade väldigt vilse i en intressant stad som hette Chambery. Fin stad med hopplösa franska vägskyltar. Hemskt lätt att cykla vilse. Det fanns något de kallade för en grön cykelväg- mer gjord för turister än för mig som bara ville ut på landet igen- fort! När jag hamnade på byvägarna, med bara plats för en bil, blev jag ursinnig! Efter att ha frågat en del vilsna och konstiga individer som inte själva verkade veta vart de bodde, fick jag själv luska ut hur jag skulle ta min ur frankrikes egen lilla Blair Witch Projekt!!! Nu skulle jag ha min bärbara dator och Rout 66 och satnavigeringen som ligger i min bil vara till hjälp! En kille verkade vara från en annan planet. Han förstod absolut ingenting av mina frågor, pekanden på kartan och försök till kontakt. Jag tror inte han visste vart han själv bodde.

Efter att jag hittade rakan ner mot Grenoble började också letandet efter camping. Vis av mina erfarenheter dagarna innan började jag tidigt att fråga mig fram. Men lika besynnerligt blev det då jag frågade tre lokala bilmekare utanför deras verkstad. Dom pekade åt hållet jag kom från mot en camping som inte ens var i bruk, tillbaks uppför den branta backen jag precis kom från. Någon vidare lokalkännedom fanns det inte där. Jag blev mest trött och sur på allt. Det blev många tråkiga mil på en raksträcka innan jag letade mig fram till två campingar, varav den ena var öppen: Goncelin, ca 15 km norr om Grenoble.

Vägen och trakten jag cyklade igenom var inte det jag drömde om då jag planerade turen i vintras. Fattiga igenbommade och slummiga byar, hård trafik och uselt kallt väder. Jag befann mig på fel ställe vid fel tidpunkt. Till råga på allt var tältet, kläderna och utrustningen fuktiga. Då lastbilarna passerade sprutade skitvatten vågrät mot mig och ”Nordman”. Hur kul är det. Vädret var bara grått och tråkigt och inget att torka kläderna i. Det skulle varit skönt att få tvätta paret cykelbyxor och svettig Craftställ. Men en varm dusch blev det. Och god medhavd mat. Och en varm torr Kofor- sovsäck.

Behållningen idag var en underbar meny för 18 Euro med vacker utsikt.

Idag cyklade jag 100 km, 58 km/tim som snabbast med ett snitt på 19,2 km/tim.

Lördagen den 29 april

Dagboken: Jag sov dåligt inatt. Vaknade flera gånger. Ljud från motorvägen och hård fuktig kudde. Jag känner mig nere och deppig. En tung dag idag. Så lång hård väg tillbaks till Alperna, så många extra mil. Jag har valt den kortaste men också den backigaste. Någon annan väg till Nice fanns inte. Och jag oroar mig för att jag inte ska hinna till Nice och flyget. Kommer det dåliga vädret hålla i sig? Kommer jag och ”Nordman” hålla? Med alla potthål och usla vägar? Det är en lång väg, kall, regnig och smal väg med mycket trafik. Inget kul och fint att titta på.

Jag har kokat gröt. Klockan 0845. Jag vill lämna campingen så snart jag ätit. Det verkar vara en nordlig vind idag. Den kommer att hjälpa mig förbi Grenoble. Jag kommer att välja väg D523 och öst om stan svänger jag av på D524 och därefter blir det N85. Den ska ta mig hela vägen till Gap.<

Det gick ganska snabbt och lätt att ta sig till N85- Napoleons väg. Men efter den lilla byn Vizille gick vägen rakt upp… i 9 km med 13° lutning! Och vädret stretade på med kalla vindar och duggregn. Jag hade ett stopp i mitten av backen för en fruktstund och titt på den grå utsikten. Och för varje meter jag steg blev det bara kallare och gråare. Uppe på krönet ligger en sliten grå by som heter Laffrey. Jag stannade vid ett hotell bara för att få höra att det var stängt för säsongen. Den andra chansen var en camping som liknade ett industriområde och tredje gången gillt, efter en halvmil, fann jag till slut en camping. Ägarna var ett trevligt gäng från Holland, med god meny och gott kaffe. Nu på 1000 meters höjd var det väldigt blåsigt, kallt och kryddat med regnskyar.

Ur dagboken> Den hårda vinden från den gråsvarta sjön gör att allt blir ännu kallare och råare. Jag har bundit fast tältets lovartslinor i cykeln och låst cykeln vid ett träd. I tältet är det lite lugnare och varmare. Ändå ligger jag med långkalsonger, huva på och fleesockar i sovsäcken. Jag ligger och lyssnar på kulingen som verkar kasta sig emellan bergspassen och slunga sig med full kraft ner mot mitt tält. Min utandningsluft ryker i ljuset från pannlampan.

54 backiga kilometrar idag, max 46,5 med ett snitt på 12,5 km/tim. Pytt!

Söndagen den 30 april

Ur dagboken> Vaknade av mig själv vid sju. Drömde om vår förlorade dotter Klara. Tungt. Utanför tältet är det isskorpor på vägen till toaletten, is i ena cykelflaskan. Jag gick in till holländarnas café, som de precis öppnat, och värmde mig med en stor latte. Drömmen hängde sig kvar tillbaks till tältet och till på råga har vägens is och lera geggat sig fast på mina cykelskor. Jag kämpar mig till en grötfrukost med torkad frukt och nötter. Undrar om Klara kan se mig? Undrar vad hon skulle säga om sin tokiga pappa som ska cykla över Alperna i april? Jag ser en blå strimma i himlen utanför tältduken. Kanske blir det sol idag?<

Jag tog mig tid att gå igenom cykeln grundligt innan jag packade tältet. Plockade fram varma cykelvantar och mössa. Frampå dagen kom så solen och en tveksam värme. Kanske skulle det bli ett väderomslag, äntligen? Vid femtiden kom jag 4 km norr om Gap. Jag stannade innan Col Bayard, 1.248 möh för en god kaffe och atten till vattenflaskorna och en toalett. Härifrån skulle jag börja leta efter en camping. Jag beställde in min andra latte, solen sken och med fötterna uppe på cykeln slappade jag och njöt för fullt under caféts parasoll. Hur gött kan man ha det? Tänkte tillbaks på dagens backe: nästan 70 km/tim! Det är väl därför man cyklar här?

Backen ner mot Gap är imponerande. Full rulle och tunga inbromsningar i serpentinsvängarna med otrolig utsikt över staden och Alperna.

Tog första bästa campingen efter någon kilometer nerför backen. Varför fara runt och leta hela tiden? Den verkade billig i alla fall. Tvekade lite vid åsynen av infarten (är det inte bra med lite tentaklar? Efter en stund väntan kom ägaren ut genom grinden, 8 euro bytte ägare och jag fick anvisad plats och duschbricka. Något verkade inte bra redan från början. Det skulle visa sig att feta hundar strök omkring, barn bråkade runt slitna husvagnar och det var skräpigt och skitigt. Duschen och toaletterna var översvämmade och skit flöt omkring i det som skulle föreställa golv. Och jag som bara ville ha en toalett? När jag får upp tältet slänger någon unge sten på tältet som träffar cykeln. Jag rusade ut ur tältet, skrek svordomar och röt åt barnen och deras föräldrar. Jag var nästan på väg upp till barnens farsa som satt som ett fån med ett blankt ansiktsuttryck. Jag hejdade mig och sparade utskällningen till ägaren av slumcampingen. Så jag packade snabbt ner tält och packade hojen och rullade ner till ”receptionen”. Ägaren till eländet tog emot min vrede med trött blick och jag fick tillbaks mina 8 euro. Eftersom jag hade avbruit min matlagning började fotogenflaskan läcka ut fotogen och blöta ner cykelbagen! Innehållet läckte ut nära påsen med kläder. Tur att de låg i en vattentät påse.

300 meter (!) nedanför låg campingen jag ville ha från början. Meny, välskött, trevlig ägare som pratade engelska, rent och fräscht. Och med en plats för tält. Jag fick dessutom rabatt bara för jag cyklade! Himmelriket! Jag fick duschat, ätit en underbar meny och tvättade bort fotogenen. Sen startade jag upp köket igen för att leta efter läckor och byta packningar och sen somnade jag som en stock.

Cyklad distans: 75 km. Max 64,5 km/tim. 14,5 km/tim i snitt, trots alla 12° motlut.

Måndagen den 1 maj

4 dagar kvar till Nice och flyget. Middagen satt bra igår. Och campingen är i toppklass. Vattenkran en halvmeter från tältet, solen skiner och trevlig granne från England med motorcykel.

Det blev en kylig nerfart till Gap. Handlade två 800 gr. Burkar. Den ena ravioli och den andra en gryta. Gap såg jag inte så mycket av men den verkar som en trevlig stad. Inga bra cykelvägar annat än den södra utfarten. Vägen ner mot N900 var trevlig med mycket rull. Men det som går nerför kommer att gå upp. Det är en hård lärdom man får leva med i Alperna. Lite trafik. Jag kände en viss trötthet när jag kom ut på N900-vägen. Stora skyltar med namnen på vilka av passen som var öppna och stängda. Jag stannade och kollade kartan mest för att inte få någon otrevlig överraskning på vägen. Men inga stängda pass fanns nu i min väg. Det var bara att åka.

Efter någon mil kom jag äntligen in på kartan som visade höjdskillnader och väglutning. Och allt annat en långfärdscyklist har nytta av att veta. Jag hittade smal och kurvig genväg genom en canyon rakt syd från Serre-Poncon. Det var en brant stigning med otroliga vyer. Jag valde den för att spara 15 kilometer. Från 671 meter till 1076 meter. Ca 400 meter på 15 kilometer. Med sol och värmen blev det svettigt. Och för första gången på någon tur har jag ont i baken. Geleplättan jag haft på sadeln var ett dumt experiment som inte föll väl ut. Nu fick jag betala priset med sliten ända. Jag lämnade den i ett bergspass och cyklar med bar Brooks lädersadel. Efter talk och ren sadel utan löjligt geleöverdrag kändes det redan bättre. Jag filmade mitt farväl av gelet! Sista biten var jag utan vatten och den hårda motvinden tog musten ur mig. Första gången på hela turen. Så campingen i Seyne fick bil nattplatsen. Bra camping med engelsktalande värdinna (!), snygga duschar och mjuk gräsmatta att ligga på och slappa i kvällssolen som gled ner bakom Alperna.

Så slappade jag utanför tältet på kvällen med god köttkonserv och smärtstillande salva i baken. Om det är det enda problemet på denna regniga, skitiga, kalla och tuffa turen tills idag ska jag bara vara glad. Då har jag inte räknat in alla potthål, urusla vägar med dålig asfalt och hårda smällar som cykeln och hjulen fått utstå. Att de håller är en gåta.

Jag har sparat 600 gram på sadeln, torrmaten är slut och snuset har lättat 300 gram.

Snittfart 14 km/tim, max 55 km/tim, 50 km cyklat.

Tisdagen den 2 maj

Campingen Sayne, 1200 m.ö.h. Vaknade av sol! Idag är en dag att bränna sig på. Men natten var som vanligt väldigt kall vilket störde min nattsömn. Medans kaffet kokade fick jag byta en slang som jag bränt vid kraftiga inbromsningar. På samma ställe som förr i världen: kanten där fälgen möter ventilgummit. Hämtade ut min beställda baguette och 3 crouisanger med schoklad och fick höra av campingtjejen att olika regioner i Frankrike bakar väldigt olika bröd. Hon tipsade om vart jag skulle kunna handla en extra slang i Binnen.

Det var en vacker och fin väg- äntligen- jag cyklade på söderut. I en av de små byarna stannade jag på ett utefik och smakade av en ungsbakad pizza. Väldigt frasig och god. Sen in i Binnen. Missade centrum, kom på fel sida av en stor älv, och säkert missade jag en cykelaffär. Nu fick jag leta mig ner två kilometer till en stor supermarket. Efter mycket irrande och frågor, hittade jag en monstruös affär som verkade ha allt. Jag fick hjälp att finna ut en slang med cykeln med mig i affären. Ingen sa nåt om det. Jag fick en av kassakillarna att ta ett foto på mig och hojen.

Så tillbaks till vågen som skulle leda mig söderut. Det var skönt att cykla igen. Inga hårda motlut. Bara lunka fram i 15- 20 km/tim. Jag cyklade in i en natur som mycket liknade vår norrländska. Med nästa helt avsaknad av bilar. Under eftermiddagen hoppar kedjan av (?) 0ch kilade sig fast mellan drevet och ett beslag under ramen. Det såg först ut som om kedjan hade knäckts. Jag stannade direkt och la Nordman på sidan, letade fram verktygen i bottnen på frambagen och monterade bort det i mitt tycke onödiga beslaget under ramen. Nu skulle den kunna hoppa av, om den nu måste det, och bara lägga sig på ramen och inte komma i kläm. Kedjan verkade se bra ut och ha klarat misshandeln. Och allt detta miltals från närmsta by och en bergsväg utan trafik. Jag uppskattar mina verktyg i alla fall. Även om de väger lite.

Vid halv sju kom jag fram till Barréme, vägkorsningen upp till St André. Jag stannade vid bensinmacken vid korsningen, tvättade bort svart olja från händerna, handlade en Cola och lite choklad och satt och tittade på trafiken.

Från korsningen skulle jag upp till ungefär 1000 meter igen. Lite segt så där på eftermiddagen med vägen var smal och slingrade sig fram i ett grönt och kuperat landskap som jag gillar. Utefter vägkanten på en åker låg det baracker med presseningar över och några mammor med barn mötte mig utefter vägkanten. Fattigdommen kan vara abrupt och brutal även i Frankrike. Bakgården av de fina turiststråken. Och här kommer jag med aluminiumcykel, välutrustad och ledig i 10 dagar bara för att cykla dit jag vill…

Infarten till St André är betalning nog för mödan att trampa upp till sista krönet. Den går brant neråt. Väldigt lång backe som avslutas i en rondell. Byn i sig är ingen speciell sevärdhet, men jag hade kommit dit för att snabbt kunna ta mig ner till värmen och Nice. I rondellen i den folktomma byn mötte jag ett äldre tyskt par, de första på flera dager jag kunde prata obehindrat tyska med. En trevlig pratstund alltmedan solen kröp ner bakom Alperna och den goa kylan kom krypandes över asfalten.

Campade på byns stora camping mellan några trän i en gles skog. Med eftersläntrande handgliders ovanför på väg in för landning på sandplanen utanför campingmuren.

Jag och Nordman har under turen blivit mycket goda vänner. Från att hojen varit ett bortglömt vrak i Stenungsund sim ingen ville ha, till att få återfödas som långfärdshoj. Efter ett antal hundra timmar har Nordman fått cykla både i Spanien och nu genom Alperna på off season. Och den är en dröm att trampa med packning. Både då det är tungt uppför och snabbt nerför. Japanerna kan bygga cyklar.

Idag max 47 km/tim, snitt 16,2 och trampat 96 km.

Onsdagen den 3 maj

Idag ska det bli runt 11 mil att cykla till Nice och värmen! Jag har bränt händerna igår och då jag inte har någon salva drar jag över Craftskjortan över handen och syr några stygn så tummen håller kvar tyget över handen. Natten var som vanligt kall med knöligt underlag. Jag lämnade innersovsäcken hemma för att spara vikt. Det har jag ångrat hela turen!

Så efter en svårstartad morgon ger jag mig iväg för att leta efter ett café. Bristen på sömn visade sig då jag nästan stod och ramlade vid utfarten. Pinsamt. Jag insåg då att jag måste ha i mig mat, och mycket mat. Jag hade slarvat med de sista dagarna men fann till min stora förtjusning en restaurang 300 meter från campingen och åt rätt håll. Den engelsktalande hotellägaren dukade fram mackor, pasta med köttfärssås, Café latte och två liter källvatten. Den lunschen satt väldigt bra!

Väl uppe på det sista passet Colo de Touter Aures 1.120 meter började det gå nerför. Och det rejält! Den backen skulle jag inte vilja trampa uppför! Motvind men med rejäl lutning och lång! Jag rullade på hårt utan att röra bromsarna i 15 kilometer! Med stup på högersidan och bergsvägg på den vänstra sidan. Här måste bilar ramla ner i massor då skyddsräcken var nästan obefintliga.

Ju närmare jag kom korsningen upp till Isola och ner till Nice ju mer planade backen ut. Från att ha varit stenöken och klippblock i grått, rullade jag in i grönska och odlingar, människor och varmare väder. Jag började känna av Medelhavet.

I korsningen Isola norr och Nice söderut så det riktigt illa ut. Det fanns bara två vägar att välja på i den branta ravinen bilväg, tåg och floden skulle samsas. En av vägarna gick som tunnel en kilometer och det tillsammans med hård trafik på en alldeles för smal väg utan väggren! Den andra var stängd för all trafik, med varningar om ras från berget. Jag hade inget annat val än den stängda vägen, drog hjälmen ner över pannan och cyklade genom avspärrningarna. Några kilometer utan trafik med stenar och trän på vägen blandat med en mystisk ödesstämning och samtidigt vackra omgivningar. Tunnlarna jag cyklade igenom fick jag ha för mig själv.

De sista 20 kilometrarna cyklade jag på Death road! En övertrafikerad raka, skitig och livsfarlig väg där inga cyklister ska vara. Jag forcerade milen med en mätare som fastnat på 35 km/tim. Vem fan villa njuta av den utsikten?

Nice är stort och inte byggt för annat än bilar. Det är bökigt, farligt och hela stan lider av bilinfarkt. Om man skulle klaga på Göteborgs trafik då har man inte cyklat i Nice!

Jag kom aldrig fram till stranden. Trafiken och alla leder stoppade all framfart och campingen som fanns gjorde att jag fick cykla upp fem kilometer i bergen igen. Jag är inte så glad i stora övertrafikerade städer, avgaser, leder och motorvägar som skär sönder städer och landsbygd.

På kvällen, i tältet, inser jag att jag är klar med Alperna för denna gång. Jag bevisade för mig själv att jag kunde ta mig sträckan Basel- Nice. Men besvikelsen över att inte kommit till det Alperna jag planerade för i vintras kändes trist. Jag var trött på att tampas med långtradare och regnet och kylan och dåliga vägar. Jag kan detta nu, jag har varit här förut. Nu ska jag bara hem och planera en tur långt bort från dieselavgaser och farliga trånga vägar. Så jag vänder blickarna norrut. Kanske Lofoten eller England. I ett land där jag kan prata språket och där bilarna inte tagit över livet och vägarna. Ett ställe närmare hjärtat, något man kan vila i.

Distans cyklade: 115 km, snitt 19,3 km/tim, max 47,5 km/tim

Torsdagen den 4 maj

På vägen från campingen på morgonen blev jag bjuden på en Latte av killarna vid bassängbaren. Betalade 40 Euro för campingen och rullade ner till Nice och grytan av bilar och folk. Jag cyklade 15 kilometer för att hitta något mysigt ställe att äta på men gav upp till slut. Åt Falafel med en Cola och cyklade tillbaks till flygplatsen i sol och hård kuling i ryggen. På stranden solade folk och surfade. Jag checkade in cykel och bagage och lyckades få en middag av en snorkig och ovanligt otrevlig bartjej. Jag skällde ut henne på ren Göteborgska och fick med mig halva restaurangen. Vilken dag!

Fredagen den 5 maj

Landvetter klockan halv två på natten. Lägger mig på en bänk med Nordman bredvid mig. Tomt och tyst på terminalen. Övervakad av vänlig och trevlig informationstjej som tyckte jag kunde sova på bänken. Somnar som en stock! Vid fem äter jag en frukost på cafét innan jag rullar ut på parkeringsplatsen. Kyligt och med en sol på väg upp över grantopparna. Jag cyklar till Göteborg med målet Franska bageriet. Med vantar på och tomma vägar med vitsippor utefter väggrenen. En gammal Volvo 940 på väg till jobbet i Mölnlycke, en kvinna i morgonrock hastade ner till brevlådan för att hämta sin morgonGP. Jag bara njuter av den kyliga vinden.

Utanför Franska Bageriet, mittemot Domkyrkan går en man och sopar gatorna. En spårvagn svänger runt bakom nybyggda Pedagogen. Den gnisslar i spåret. Göteborg!

Väl hemma stannade cykeldatorn på 78 mil.