En tur till Schweiz sommaren 2000.

Söndagen den 23 juli.

Jag körde hemifrån klockan sex på morgonen för att hinna med Stenafärjan till Fredrikshamn. Mina kusiner från Forshaga som besökt oss sov fortfarande, GP hade inte kommit och bilen var packad och klar. Så kom den där separationsångesten farandes som ett expresståg rakt i magen. Varför gör jag detta? Vad är det för mening med att cykla över ett berg när jag istället kan ligga på en varm gräsmatta och bara ha det skönt med min Gunilla? Kanske är det en uppgörelse med mig och mitt förflutna? Kanske behöver jag tid att tänka och summera senaste årets upplevelser? Jag började redan sakna Gunilla och fick en klump i halsen då jag såg henne stå på trappen och vinka farväl. Men vi kommer ses igen om två veckor, sa jag till mig själv. Innan dess har jag något jag måste göra. Upptäcka Alperna och mig själv. Den inre och yttre resan…

09.10. Färjan närmar sig Fredrikshamn. Frukost ombord. Sol och vindstilla på havet med ensamma yrvakna vindstråk västerifrån. Väldigt vackert. Känner mig bättre till mods men är trött. Det blev sent kvällen innan. Planerar att köra hela vägen till min släkting som bor i Waldenburg, Sydtyskland, lite över 110 mil, parkera bilen där och cykla söderut. Bara ladda med frukt och god dryck och stapla CD:n med bra musik.
22.05 Waldenburg. Snabb tur på autobahn med vanlig kö i Hamburg.(Var annars?) Min moster bjöd på god mat och kaffe. Waldenburg ligger 510 m.ö.h. och jag blir alltid trött och slö första dagen här. På kvällen får jag en präktig magknip och somnar inte förrän två. Den där tyska korven… Väckning måndag morgon 08.00…

Måndagen den 24 juli.

Klockan tolv rullar jag nerför den smala serpentinvägen från byn Waldenburg med riktning Heidelberg. Det blir små krokiga vägar som är besvärliga att hitta rätt på. Inga cykelvägar och med en sol som lyser envist. Lätt medvind ger mig ingen svalka. Efter lite letande hittade jag vägen från Neckarsulm utefter floden Neckar till Heidelberg. Stöter på en kille från Korea som trampat runt Europa flera månader. Vägen utefter floden är bred och känns trygg att trampa på. Halv åtta stannar jag under ett äppelträd och njuter av utsikten och mat. Ett lätt åskregn passar och jag kokar kaffe och väntar ut den.
22.00. Framme vid campingen Neckargemund. Mörkret faller fortare här och jag kommer precis in mellan grindarna innan dom stänger. Hittar en plats mellan ett par från Nya Zeland som kör motorcykel modell äldre och ett tyskt par som också cyklar. Med pannlampan får jag upp tältet i det kompakta mörkret och rullar ut sovsäcken för natten.
- Cyklad distans: 108,8 km. Maxfart: 52.9 km/tim. Snitt 19,1 km/tim.

Tisdagen den 25 juli.

Regn. Blötte ner mig lite till i duschen och lyxade mig med frukost på campingcafét. Packade ihop och lastade cykeln medan solen visade sig lite tveksamt då och då. Ute på den hårt trafikerade vägen var det nerför och motvind de sista kilometrarna till Heidelberg Hofbahnhof. Varmt och fuktigt. Bra cykelväder. Jag hade planerat att ta mig och cykeln den platta och trista vägen med tåg till Basel. Men väl framme insåg jag att det skulle bli en del kånkande med fullastad cykel mellan perongerna. Och enligt biljettanten skulle jag bli tvungen att plocka av allt från cykeln för att få åka med. Nu blev det mycket enklare än jag befarat. Fann cykelvagnen med gott om plats och stittplatsen. Bara bära ombord cykeln. Något för SJ att ta efter…
Turen genom Basel var lite trist. Otroligt mycket trafik men okey cykelvägar. Cyklar över en bro med narkomaner i full färd med att trycka i sig lite dimmig lycka. Intressant att se Schweiz drogpolitik in live... Det var varmt och fuktigt. Även om inte solen visade sig tog den ut sin attribut idag med rejäl huvudvärk. För lite vätska. Tre liter vatten räcker inte då det var långt mellan tankställena. På en mack köpte jag en rejäl karta och ändrade min planerade färdväg. Vill ut bland byarna. Cyklade upp till Hauenstein på 690 m höjd. Svetten rann. Men sedan kom den där backen! Rullade i 50 km/tim hela 8 km på bara några minuter med några rejäla serpentinsvängar. Kul! Bromsarna tar bra på den nya cykeln, fast jag vet inte riktigt vart jag har dem. Dom verkar bli för varma. Sedan slarvade jag runt i Olfen, körde fel igen. Men det var en fin stad med stort uteliv på kvällen. Fann till slut en trist camping med mest sand och sten. Slog upp tältet klockan tio, tvättade av mig, pratade med en hundägare och byfolk på cafét i närheten och kröp ner i tältet vid elva. Gott. Fick ett underbart sms från Gunilla. Jag kokar thé, värmer tältet med köket och ser över kartan igen. Vad kan jag hinna med på två veckor? Det blir mer uppför så jag måste ladda med mer vatten, honung, bullar och pasta. Det gåt åt mycket bränsle till benen.
Dagens upptäckt: Här är väldigt många cyklister av alla sorter. Holländarna är väldigt trista och ointresserad av kontakt. Hälsar inte och är nog ett ledsamt folk. -Hur gör korna då dom vänder i backarna dom betar på? Och varför har korna bjällror? Tillför det mysfaktorn eller har det någon praktisk betydelse? Inhängnaderna skiljer sig inte mycket från de svenska… Utefter vägarna ligger två sorters burkar; öl och "Blackbull"? Och folk i Schweiz gör ungefär som alla andra, klipper gräsmattor, påtar i jorden, pysslar i största allmänhet och… grälar. Stannade för att dricka vatten utanför ett "grälande hus". Ett himla liv på en dialekt jag inte förstod.
-Dagens slappa distans: 51km , 15 km/tim i snitt. Mätaren avstäng?

Onsdagen den 26 juli.

En otroligt varm dag igen. 35 grader i skuggan. Med två rejäla regnskurar. Otroligt vacker tur. Påminner till en del av Värmland. Vackra vyer och dofter och fin asfalt. Jag njuter av att rulla fram i det fina vädret och vill inte vara någon annan stans än just där jag är. Nu ser jag också de riktiga Alperna med snöklädda toppar. Jag blev lite exhalterad där bakom styret. Var dom så jäkla stora? Blir dom mindre sett innifrån en bil? Sist jag for förbi här med bil såg jag inte alls det jag såg nu. Dom sträcker sig hela vägen till himlen. Och dit upp ska jag trampa…
På den här turen har jag ändrat rutinen för hjälmen. Jag fick cykla en halvmil tillbaks för att slutligen finna den där jag lagt den, utanför banken. "Det man inte har i huvudet får man ha i benen"- har fått en ny innebörd. Sedan fick jag inte ut mina pengar från bankomaten som jag hoppades på. Dom har något annat system här? Så det blev en krånglig men trevlig procedur på banken.
Den här turen gick väldigt lätt. 90 km utan problem. Åt god mat vid en otroligt pittoresk restaurang beläget vid en liten kanal i Sursee. Hur fint kan det bli? Och med hård medvind tog jag mig fram utmed Vierwaldsee. Ibland stannade jag bara för att njuta av det klarblå vattnet och de snöklädda bergen. Enda missödet var en idiot till tant som svängde ut en meter framför mig i ett samhälle. Tack LO Cykelsport för de nya bromsarna! Stannade på några få meter . Jag tror jag tuschade tantens bakre kofångare. Var ursinnig ett bra tag efteråt. Det kunde gått åt pipan med hela turen!
På eftermiddagen stannade jag på en camping vid kanten av sjön Sarner vid foten av Brünigpasset på 1008 meter. Passet har stundtals uppförslut på 10% och nerför ska det bli 14%. Liten kraftansträngning. På kvällen hittar jag lite konstiga kryp i tältet. Tog livet av en myra, en liten grön skalbagge av okänd sort och krossade en stor tvetjärt. Och sniglar! Varför har dom kommit in i tältet? Men det är klart, dom äter ju varandra så om dieten verkar lite överdrivet äckligt så är det ett vinnande koncept för att ta över världen. Och mitt tält.
Efter massakern på småkryp halvligger jag vid tältet, njuter av dagens sista varma solstrålar, äter god gryta och tittar på folket omkring och några som bygger en utepaviljong. Ett väldigt trevligt ställe att stanna på. Bra dusch, trevliga människor och jyst service till bra pris. Livet leker!
Dagens funderingar: Vetet knäpper utefter vägen som små popcorne i värmen. Kan det stämma? Varför är det så få cyklister som hälsar här? Kan det bero på att det finns så många av dem på vägarna? Vid trängande behov: Är strömmen starkare på stängslen i Schweiz än i Sverige? Har inte vågat prova. Och varför finns det så många överviktiga här? Kan det bero på maten eller är det genetiskt?
-Dagens svettiga distans: 90,39 km. Max 46,3 km/tim. Snittfart: 17,4 km/tim.


Torsdagen den 27 juli.

Över Brünigpass 1008 m.ö.h. Problem. Uppför går det bra, men i nerförsbackarna blir bromsarna och fälgarna väldigt varma. Jag tror jag har för tung packning. Mycket att få stopp på då det lutar 13%. Så en punktering, ventilen sprack och det värsta; bakaxeln verkar skeva? Jag hörde det först på morgonen då jag rullade och det skrapade vid varje varv. Jag har mina misstankar att det kan varit en av de höga kanterna i Basel som skadat axeln och de totalt urusla cykelvägarna med stora kratrar i asfalten. Jag undrar hur det kommer hålla framöver och flyttar fram den del tung packning i de främre väskorna och lättar nåt kilo där bak. Hade tänkt byta ut mitt fem (?) kilo tunga tält innan resan, men det är så bekvämt och har varit med på så många turer att jag har svårt att byta.
20.25 Camping Interkirchen, 622 m.ö.h. Mulet igen men svalt. Och det är skönt. Värmen var stundtals olidlig på väg över passet under dagen. Har pratat med campingägaren, ätit glass och blivit bjuden på kaffe. Handlade stor Coca Cola, duschat och försöker äta upp lite mat i packningen för att få bort lite vikt inför morgondagens klättring över Grimselpass. Hittat felet med axeln som inte var axeln utan en eker som gått av. Byte av eker och storkoll på hela cykeln.
Jag fick berättat för mig av campingägaren att alla känner varandra här, och innan bilen kom till byn, tog sig ingen någonstans. Bergen omkring var inte bara ett hinder utan också ett skydd. Det är en lite overklig känsla att cykla här. Jag kommer förbi över en natt för vila, dusch och mat. Kanske ett samtal, en glass. Och undrar över hur allt är. Blev det inte inavel här? Och vilken kontakt hade folk med omvärlden? Kan dom ha parabol med så höga berg omkring sig? Och jag blir nyfiken på hur det ser ut på vintern med all snö. Innan jag kom hit på cykel visste jag ingenting om detta landet. Med bil blir man avskärmad, utanför alla intryck. Nu känner jag doften av nybakt bröd, nyslaget hö, kodynga, lagade middagar som kommer ur öppna köksfönster, hör barn leka och gubbarnas tofflor på trottoarerna. Allt är lite förunderligt, så långt borta från det jag är van vid hemma. Och dessa berg. Det var med en viss respekt jag lämnade Sarnensee och påbörjade klättringen mot 1000 meters höjd. Tung trafik och smal väg gjorde passagen vansklig. Jag stannade var 300 meter för att dricka och vila. Till slut märkte jag inte den 10 % lutningen det stod om i kartan. Minsta växeln, 90 i kadens och 6-7 km/tim. På nerförslutet har jag börjat kyla ner bromsarna med vatten och det funkar.
När jag var tretton år- tror jag det var- for vi ner hela familjen till Italien och hem via Schweiz och Grimselpasset. Min pappa hade svindel och vi kom söderifrån i vår stora merca och vinglade oss uppför serpentinvägarna. Jag mindes att det var snö och att vi kastade snöbollar på varandra. Så någon gång i livet rattade pappa bilen med några stojiga barn, förbi den här by, svettig av alla serpentinsvängar. Jag minns min pappa som rattade den stora vita bilen och trollade med växlarna, de smala vägarna, branterna och de mäktiga omgivningarna vi passerade. Jag skulle vilja berätta för honom att jag håller på att göra om hela äventyret på cykel. Men ibland är det för sent. Det gör mig lite sorgsen. Jag skulle vilja visa honom alla bilderna från resan och berätta för honom om hur det var. Kanske finns han med som en skyddande ängel ändå? Han är nog nyfiken på hur jag ska klara sydsidan på Grimsel. Var de verkligen så branta som jag mindes dem?
Campingägaren pratar om regn på fredagen.

-Semesterdistansen idag: 31,8 km… Max 51 km/tim. Snittfart: 11.6 km/tim.


Fredagen den 28 juli. Klättringen mot toppen...

Jag tog det lugnt på morgonen. Vaknade 0700 av hårt regn som slog mot tältduken. Så jag somnade om. Klockan tio kom jag ut ur tältet. Mer av nöd än lust. Solen sken och det såg ut att bli en bra dag, men efter att ha packat allt kom regnet tillbaks. Kul…Så började klättringen mot toppen. Med minsta växeln, regnjacka och varma vantar. Sakta men säkert klättrade jag över trädgränsen och kom till stället där molnen föds. Jag stannade efter några krökar för att rätta till pulsen från 180 i de hårda serpentinsvängarna. Stannade några minuter för att få normal fart på pumpen. Ibland var regnet hårt och ihärdigt med kall hård motvind. Det bet i ansiktet och fötterna var utan känsel av kylan. Som en regnig vintercykling på västkusten. Mycket blåbärssoppa,(Tack Blå Band!) knäckebröd och vatten. Den tunna luften märkte jag av först den sista biten och det verkade som om syret försvann, och molnen gjorde att jag inte hade mer än några meters sikt. Cykla så långt och inte få se toppen och utsikten… Innan toppen fanns en liten kiosk dör jag handlade gott bröd och ost. Runtomkring allt låg en tjock dimma och över allt kallt regn. Tanten sa att det bara var några plusgrader.
På andra sidan, med utsikt söderut och ut över Furkapasset, lättade det. Utsikten var verkligen häftig. Slösade en filmrulle på den. Jag hade tänkt rulla ner till byn Gletsch för att hitta någonstans att sova. Nerfarten blev kallare än jag väntat mig. Fartvind och regn var ingen bra kombination och jag fick stanna då och då för att värma fingrarna. I byn var det enda hotellet fullbelagt. En överförfriskad turist vid receptionen föreslog att jag skulle kunna rulla ner till Oberwald och leta hotell där, men utsikterna att behöva trampa tillbaks dagen efter var inte så lockande. Så jag bestämde mig för att fortsätta upp mot Furkapasset på 2.431 m.ö.h.
Efter en timmes hårt motlut, regn och bitande kyla med motvind, vilade jag ut ordentligt och slog en signal till Gunilla. Hon var hemma och saknade mig. Skönt att höra henne så nära. Tackar vet jag mobiltelefoner!
Jag kämpade mig upp i mörkret. Ytterligare 700 meters stigning på 10 kilometer. På bergskammen 500 meter ovanför mig låg detdär hotellet, klängandes utefter berget. Men krafterna började tryta, så i mörkret, i lä under en klippa, stannade jag och kokade soppa, skar ner stora bitar ost och bröd. Otroligt gott! Och värmande. Bytte ut mina blöta cykelvantar mot torra och satt en stund och tittade och lyssnade. Bredvid rann en av otaliga bäckar från snön och glaciären Rhonegletscher. En glaciär som bara blir mindre och mindre. På gamla målningar som jag sett var den nog dubbelt så stor för bara 50 år sedan.
Sista sträckan var otroligt brant. Jag parkerade utanför hotellet och traskade rakt in i restaurangen. Folk stirrade upp från kvällsmiddagen förvånat på denna svenska galning, iförd pannlampa och långt oborstat hår och cykelutstyrsel. 95 Fr var ett helt OK pris för varm dusch och dunbolster. Och frukost.
-Dagens klättrande: 42,08 km. Max: 27,9 km/tim. Snittfart: 7.4 km/tim.

Lördagen den 29 juli.

På morgonen låg dimman tung över hotellet som klamrade sig fast utefter det där stupet jag kämpade mig uppför natten innan. Åt frukost tidigt. Hade ställt klockan på 0700. Börjar få tidiga vanor? Inga färska bullar till frukost men väl müsli och yoghurt och pålägg i massor. Jag lassade i mig så mycket jag orkade. Vid tio tiden tog jag mig uppför den sista biten upp till Furkapasset i dimman. Högsta höjden 2.413 m.ö.h. På toppen lättade dimman och det blev en fantastisk utsikt, Nog det mest spektakulära på länge i sadeln. Sedan gick det fort ner till Andermatt. Ju längre ner jag kom desto varmare blev det. En hel del trafik mötte och en del cyklister som såg pinade ut kämpade sig uppför. Jag njöt av nerfarten. Att kunna rulla flera mil. Byn Andermatt var mysig. Trevliga gränder och trevliga människor. Jag satsade på Äppelkaka och starkt kaffe och sedan letade jag efter ett bra ställe för byte av andra ekern.
Fortsatte ner till Altdorf. Nu blev nerförsåkandet snabbare. Bredare väg och bra asfalt. Jag vågade inte släppa på för fullt som en del andra, då vägen svängde snävt och cykeln var tungt lastad, men höll ibland samma fart som bilarna. Vid tretiden kom regnet tillbaks. Är regndropparna större i Alperna? Och kan bergen ha någon påverkan att det inte slutar? Det blev 80 km regn. Hårt, envist och kallt. Inte ens mina häftiga trelagers goretexjacka höll. Bara luvan, och under den var ju hjälmen som gjorde att det blev väldigt varmt!
Det blev en misserabel tur över ett pass på 950 meter. Regnet slutade inte utan blev bara värre och värre. Klockan åtta på kvällen var det meningen att jag skulle susa ner till Zürichsee men hamnade på motorvägen bland en massa irriterade bilister. Hopplösa kartor och vägskyltar. Undrade varför alla tutade så glatt i mörkret? Hade jag hamnat i något regionalt cykellopp? Tog mig snabbt ur situationen och frågade en liten tjej som hoppade högt av glädje då jag tilltalade henne på engelska. "A Englischman…" sa hon glatt. Jag måste få dit en svensk flagga på väskorna… Sedan blev det öde industritomter, trångt och mörkt med otroliga nerförsbackar! Hamnade på Sterner Hotell på södra sidan av Rappersvil. Klampade in på restaurangen i vanlig stil, blöt och med vatten rinnandes på deras fina matta… Fick ett rum med varm dusch, TV och skön säng. Cykeln fick plats i deras garage. Åt en stor middag på kvällen .
-Blöt distans idag: 112,7 km. Maxfart: 52,4 km/tim. Snittfart: 17,1 km/tim.

Söndagen den 30 juli

Det blev ganska mycket uppförsbackar efter att jag lämnat detdär hotellet med den sura personalen. Trist frukost som var minimal. Och svagt kaffe. Nog med klagande. Det beror nog på olika kaffekulturer. Starkare kaffe gör en gladare? Turen över Zürichersee var vacker. Och hela miljön annorlunda och spännande. På norra sidan av sjön kom motluten igen med tryckande värme- sol och duggregn om vart annat. Och svettigt. Jag funderar på hur mycket vatten man kan svettas ut? Finns det någon beräkning på det?
Schweizarna har dille på utsiktsrestauranger, så kallade "Alpenblick". Det verkar vara ett tillhåll för äldre bilburna pensionärer. Dom kliver stelt ut ur sina bilar och lassar i sig en otroligt fet och stor middag där… så höll jag på att köra på en "ölmage" den här dagen! Det låter otroligt men det stod en gubbe vid trottoaren i en högersväng. Jag höll ganska hög fart och med bilar på vänstersidan tog jag högersvängen snävt och snyggt och… där stod den, ölmagen med sin fru. Hans "Bierbauch" putade ut över vägen och jag klarade honom med någon centimeter . Kunde inte låta bli att skratta åt händelsen efteråt.
Med uppför kommer nerför. Otroliga nerförsbackar som aldrig verkar ta slut. Jag får bara upp cykeln i 55 km/tim i motvinden. Någonstans utanför Konstanz vid Bodensjön tar det hela abrubt slut i ett stort hål på vägen och pang… där gick en eker igen!
Restaurangerna stänger vid eftermiddagarna. Och tur är väl det. Förutom pastan finns det för mycket tung och stabbig mat här. Jag blev helt till mig då jag fick se en Kebabbar i Konstanz. Men kunde inte svänga av där och stanna p.g.a. refuger, bilar och staket utmed vägen.
På vägen stötte jag på en äkta hippie med husvagn från Israel på väg till en festival han inte kunde hitta. Han fick låna min mobil för att ring och bjöd samtidigt med mig. Jag hade gärna velat följa med, men min tidsplan var alltför snäv. Han arbetade som konstnär i Israel och vi bytte E-mailadresser.
Färjan över Bodensjön var en skön avkoppling från cyklandet. För vem kunde tro att jag skulle kunna köra bort mig en hel mil? Ibland missar man någon skylt och får betala med omcykling… Jag cyklar utan glasögon i regnet och då ser jag ju inga skyltar på håll. Tyskarna verkar trevligare än Schweizarna. Mer intresserade av att ta kontakt. Mer gemytliga. Tack vare det hittade jag till min camping med hjälp från lokalbefolkningen. Innan dess hade jag ett antal frispel över alla cykelvägar runt Bodensjön som saknade skyltning och ibland slutade i tomma intet. Eller t.ex. i en päronodling….
Campingen visade sig vara mer ett tivoli! Barn lekte och skrek till sent in på natten, grillarna osade, folk festade, vattenrutschbanorna skvätte och jag kände mig helt fel. Hade funderingar på att cykla vidare men beslöt gömma mig i sovsäcken och bara sova bort allt…
-Dagens distans: 109,4 km. Maxfart: 55,3 km/tim. (Kul!) Snittfart: 16.7 km/tim.

Måndagen den 31 juli.

En väldigt varm dag! Nåt kul jag stötte på på morgonen var en hastighetsskylt, placerad vid cykelvägen. Den visade på 25,8 km/tim. Var det hastighetsbegränsning för cyklister? Handlade gott bröd och nötter bakad tillsammans med honung och sesamfrön. Rustad med godis styrde jag norrut över de tyska åkrarna. Men detta med cykelbanorna blev en pärs! Det finns ingen logik i hur dom planerat och byggt vägarna. Körde fel och hamnade jag på en övertrafikerad Bundesstrasse. Jag trodde det skulle gå lugnt till att cykla där men möttes av tung trafik blandat med dödspiloter som försöker bränna så mycket däcksgummi och dyr bensin som det bara går. Två bilister har i alla fall gjort sig omaket att livsfarligt luta sig tvärs över bilen och tjata ut ur sin högerrutan något jag uppfattar som otrevligt. Något om att jag är en idiot och borde förpassas till ett varmare ställe och något om att det ju finns cykelvägar… Och detta händer då det på en sträcka inte finns någon trafik och gott om plats! Jag visste detta redan från mina tidigare turer i Tyskland. Jag visste detta redan som tonåring (Då jag var betydligt mer hetlevad ) att cykelbanor kräver ett otroligt övermänskligt lugn, på gränsen till känslokall. Det kan vara rakt och fint och då jag fått upp farten på min lastade cykel, då tar vägen slut. Asfalten bara slutar i en häck, eller dike, eller så står en traktor i vägen och stoppar all framfart. För att inte tala om tanter och gubbar, barn och leksaker, eller arga hundar. Alla dyker upp som om dom både betalt och byggt vägen själva. På de flesta fall är kvalitén urusel! Idag trodde jag att jag kört sönder en eker till, men allt höll. Det ligger stenar med en form och storlek som gjorda för att punktera alla typer av däck. Jag fick min andra punktering på denhär turen. Jag såg den komma. Stenen bara låg där och lurade och passade precis in mellan fälgarna för att punktera på två ställen! Hur går sånt till? Man har hört att tyskarna är grundliga… men stenar? Så har vi alla rötter som ledar sig fram genom asfalten och som gör banorna till tvättbräden. Eller lagningar med sylvassa kanter… Så jag har cyklat tillbaks för att hitta tillbaks till vägen, burit hojen genom meterhöga buskar, kämpat mig upp på små "mysiga" anlagda kullar värre än Furkapasset. Men imorgon kommer jag prova på dem igen! Som en dödsföraktande testpilot, utsänd som långfärdscyklisternas spion, kommer jag svära högt, tjuta, svettas och kämpa mig fram för att avlägga raport om tysklands cykelvägar. Jo, jag glömde dom där skarvarna mellan betongplattorna. Dom är lagda för att cykelhjul i storlek 23 ska passa där och fastna. Jag hamnade där och vet inte hur jag tog mig upp. Kanske är dom där för att testa cyklisternas skicklighet bakom styret? Summan av det allt detta: Cykla genom tyskland går inte- såvida man inte har mycket tid eller är trött på livet… Jag mötte blicken på en annan cyklist som valt väggrenen. Han såg både ut som om han var både arg och trött på livet… Rätt inställning! Fuck you Bundesstrasse!
Hittar till slut en lugn väg som leder mig till Blau Beuren. Vackert landskap. Solen har bränt mina armar så jag kommer in på campingen långärmat. Huvudvärk och törstig på vatten. Trevligt mottagning och dusch med hur mycket vatten som helst! Hamnar brevid trevliga grannar och mer friluftsstuk på allt. Härifrån utgår många vandrare och allt är lugnare. Området håller ett stort bestånd av falkar. Och jag fick nöjet att se en på vägen upp mot naturreservatet. Imponerande. Annars är det tråkigt att se så många döda fåglar utefter vägen. Jag har väl blivit en bilhatare på denhär turen?
-Dagens distans med alla felkörningar:123,3 km. Maxfart: 58,2 km/tim. Snittfart: 17,2 km/tim


Tisdagen den 1 augusti.

Försov mig. Vandrade till affären där det skulle finnas nybakat bröd. Men det blev en vandring tvärs över en av människan skapad artificiell miljö med bofasta husvagnar, trångt och väldigt fult. (Varför är alla husvagnar vita?) Vid frukosten en mus, eller vad det nu var, under tältgolvet. Jag flyttade på packningen och lät honom hållas. Jag lever ju mitt liv, i full färd med att lassa in kolhydrater, och han lever ju sitt.
Sista dagen upp tillbaks till Waldenburg och turen blev väldigt varm. 33 grader i skuggan, och någon skugga på de öppna vägarna fanns inte. Drack oändligt med vatten, och svettade floder. Men det var en fin cykling. Små kullar, lagom med trafik långt bortom de stora stråken, vackra mysiga byar och lätt medvind. Mycket vacker natur med förvånandsvärt mycket djurliv.Man kan annars undra varför tyskarna kör så fort. Vad är det dom försöker köra ifrån? Sig själva, sin historiska skuld? Varför denna hets i trafiken? Och många var de som undrade varför jag inte ville umgås med de strosande tanterna på de miserabla cykelbanorna. Men jag var ju bara på genomresa i snabb takt.
Schwäbische Gemünd var en väldigt liten och fin stad. Jag tog mig tid att glida runt på gågatorna och titta på folk och skyltfönster. Men sedan blev det bara transportcykling. Ville vara framme innan natten. Trakten runt Waldenburg, vid solnedgången var väldigt vackert. Inga bilar, tyst och vindstilla och med en häftig solnedgång lysande mellan träden. Det verkar som om Tyskland ville visa sig från sin finaste sida. Och jag tror den lyckades med det. Klockan tio på kvällen parkerade jag cykeln på gården vid min bil. Cirkeln var sluten.